USA och FN: Dags för parterapi?

Vad hände: Förenta Nationerna godkände häromdagen sin nya budget, 4,17 miljarder dollar över två år. Generalförsamlingen röstade ja med siffrorna 142-1. Ett land röstade alltså nej. Gissa vilket?
Analys: Nyheten att FN klubbade igenom sin nya budget, och att endast USA röstade emot, fick knappt någon uppmärksamhet i Sverige. Varken DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen nämnde det. Det är synd för det var en viktig händelse. Inte bara för att det ger FN i stort sett den summa som generalsekreteraren Ban Ki-moon hade kämpat för, men också för att det säger en del om förhållandet mellan världsorganisationen och dess viktigaste medlem.
USA motiverade sin nej-röst med att budgeten innehöll pengar för en konferens som USA menade vore fördomsfull mot Israel. Konferensen ska bli en uppföljare till FN:s möte om rasism som hölls 2001 i Sydafrika. Det mötet blev något tumultartad då USA och Israel drog sig ur då de menade att konferensen mest var en plattform för attacker mot Israel.
USA röstade nu alltså emot FN:s budget därför att knappt 0,17% (6,7 miljoner dollar) av pengarna går till en konferens de inte gillar. Det är lite som att tömma en simbassäng för att en fluga hamnat i vattnet. Men att stödja Israel är ju närmast en knäreflex för USA. Det är en stark instinkt som USA haft i decennier och som har stärkts under President Bush, mycket på grund av att Israel ses som den enda demokratin och USA:s enda riktiga vän i en explosiv region som fått otrolig betydelse efter 11 september 2001. USA är alltså överdrivet känslig när det gäller Israel, men samtidigt har amerikanarna rätt i att FN har en lång, osund tradition av att behandla Israel extraordinärt uselt. FN:s råd för mänskliga rättigheter, till exempel, fokuserar sig nästan exklusivt på att fördöma Israel medan det rutinmässigt ignorerar grövre rättighetsbrott i länder som Kina, Nordkorea och Zimbabwe. USA är missnöjd med FN av flera olika anledningar men världsorganisationens starka fördomar mot Israel är en av de viktigaste orsakerna.
Det spända förhållandet mellan USA och FN fortsätter alltså. De två är som ett gammalt par som i början verkade som gjorda för varandra, sedan grälade mer och mer och där en av parterna (USA) till och med flörtat med tanken på skilsmässa, men där de på senare tid trots allt verkar ha läkt de värsta såren även om de fortfarande ofta irriterar varandra. Den senaste krisen i förhållandet började 2003 då FN vägrade att stödja USA:s invasion av Irak. Det bidrog till att President Bush 2005 tillsatte höken och långvariga FN-hataren John Bolton som USA:s FN-ambassadör. Han blev den mest kontroversiella ambassadör som Washington någonsin sänt till New York. Mycket av det han förespråkade under sin tid i FN verkade resonabelt, såsom starkare grepp inom organisationen mot korruption, men han gjorde sig snabbt opopulär genom att attackera saker som FN:s mål att länder bör ge minst 0,7% av deras budget till utvecklinghjälp inom år 2015. Hans ökända bryska attityd hjälpte inte heller.
Relationerna mellan USA och FN förbättrades genast när Bolton avgick och ersattes i mars 2007 av Zalmay Khalilzad. Khalilzad sägs vara en effektiv och vänlig diplomat. Att han är muslim och född i Afganistan hjälper definitivt. Med Khalilzad i New York har alltså de iskalla USA-FN relationerna tinats upp en del nyligen men är, som kampen över budgeten visar, ändå rätt svala. Så lär det vara så länge en republikan sitter i Vita Huset eftersom det partiet har en lång tradition av att attackera världsorganisationen. Bland presidentkandidaterna är det framförallt Mitt Romney och Mike Huckabee som verkar negativa mot FN. Den senare attackerar ofta FN:s havsrättskonvention, som 155 länder och EU skrivit på och som USA:s senat åter igen håller på att överväga. Bland de demokratiska kandidaterna verkar alla rimligen vänligt inställda till FN. Den som sticker ut här är Bill Richardson, New Mexicos guvernör som ju var FN-ambassadör under President Clinton. Men Richardson ligger uselt till i opinionsundersökningarna och kommer inte att vinna.
USA och FN har ett unikt förhållande på flera sätt. FN är baserat i New York, vilket måste bidraga på ett "mjukt" sätt till att organisationen influeras av värdlandet. En hårdare faktor är att USA står för en knapp fjärdedel av FN:s budget, betydligt mer än något annat land. Amerikanarna vill helt enkelt ha valuta för pengarna. Vice versa, FN behöver självklart USA:s resurser -- inte bara pengarna men också dess expertis på många områden.
Faktum är att de två, som det gamla par de är, behöver varandra. USA behöver FN bland annat för dess fredsstyrkor som motverkar konflikter runt världen, inklusive i strategiskt viktiga länder för USA såsom Libanon, Afganistan och Haiti. Jag hör då och då amerikaner säga att USA borde dra sig ur FN. Varför betala stora summor, frågar de, till en organisation som så ofta motverkar ens intressen? Det är en legitim fråga. Men det kommer inte att ske, inte inom den närmsta framtiden i alla fall. De med insyn vet att FN faktiskt är alldeles för värdefullt för USA och att det är bäst och lättast att påverka från insidan.
Vem vet, om drygt ett år, med en ny president i Vita Huset, kanske det gamla tvistande paret kan få en fräsch start och till och med åtnjuta en ny smekmånad.
Bild: San Diego High Educational Complex