Bush:s andra krig, det mot aids, går bättre

Vad hände: President Bush har föreslagit en fördubbling av USA:s insatser mot aids i fattiga länder.
Analys: När President Bush höll sitt tal till nationen i måndags kväll så satt två speciella gäster på läktaren i kongressen. De var Tatu Msangi och dottern Faith, från Tanzania. (Se bilden.) De var där som två levande bevis på att åtminstone ett av Bush:s program har verkligen haft bra effekt. När Tatu var gravid upptäckte hon att hon var hiv-positiv. Hon fick då medicin och vård på en klinik i Tanzania som var finansierad av USA. Det räddade hennes liv och såg till att sjukdomen inte förts över på Faith. Tatu är en av cirka 1,4 miljoner hiv-positiva människor i fattiga länder som fått mediciner och vård tack vare ett ambitiöst program som Bush först fick igenom 2003. Till en kostnad av 15 miljarder dollar över fem år så har det initiativet hjälpt hiv/aids-sjuka i 15 länder där epidemin slagit till som hårdast. Nu, med Tatu i publiken, föreslog Bush en fördubbling av programmet: 30 miljarder dollar över de kommande fem åren. Den planen, om kongressen godkänner den, kommer att ge vård till 2,5 miljoner människor i Afrika, Karibien och Vietnam.
Det är ingen hemlighet att Bush under sina år i Vita Huset gjort mycket som har försämrat situationen för USA och andra delar av världen. Listan över enorma snedsteg är lång, med det katastrofala Irak-kriget bara en av fläckarna. Nej, historieböckerna kommer inte att vara snälla mot Bush. Men beröm skall ges när det förtjänas, och faktum är att hans kamp mot aids i utvecklingsländer förtjänar världens respekt och tacksamhet. De 15 miljarder dollar över fem år som redan spenderats är en större hälsosatsning för fattiga länder än något annat land någonsin presterat. Det är värt att repetera för det låter rätt underligt: USA under Bush har satsat mer på hälsa i tredje världen än något annat land gjort genom historien. Och nu vill han alltså se en fördubbling av den satsningen över de kommande fem åren. Detta har knappt nämnts i svensk media, möjligtvis för att det stör bilden av Bush som en ensidig syndabock. Det är synd, för folk förtjänar att få se hela bilden, vilken inte är vacker men lite mer komplicerad än vad många vill ha den till.
Aids-programmet, som kallas PEPFAR (President's Emergency Plan for AIDS Relief), är inte perfekt. Bland annat fokuserar det lite för mycket på abstinens från sex utanför äktenskapet, istället för att förespråka kondomer, vilket har mer att göra med politisk ideologi än med verkligheten ute i länderna. Men man kan alltid bråka om detaljer. Vad som är viktigt är att programmet, i stort sett, fungerar. Det räddar massor med liv. Fråga bara Tatu Msangi och hennes dotter Faith.
Bild: Voice of America.

Varför USA behöver mer Al Jazeera och mindre CNN

Vad hände: CNN "rapporterade" häromdagen om en ny "smart shoppingvagn." Inslaget symboliserar, tyvärr, den desperata bristen i USA just nu på en bra nyhetskanal.
Analys: CNN:s inslag handlade alltså om en "smart shoppingvagn" som kommer att introduceras i amerikanska matbutiker om ett halvår. Vagnen har en elektronisk skärm som visar information om varje produkt som kunden scannar in -- priset, kaloriinnehåll och dylikt. Kunden kan också ladda ner sin inköpslista eller recept som visas på skärmen. Grundtanken med vagnen, som affärsidé, är dock att sälja reklam. Skärmen visar nämligen annonser -- inte heller vilka annonser som helst utan skräddarsydda enligt kundens köphistoria. Så CNN hade släpat in en vagn i studion där ankaret Kiran Chetry och "reportern" Veronica De La Cruz diskuterade den -- och närmast dräglade över den. (Se det drygt 2 minuter långa inslaget här.) De första orden ur De La Cruzs mun: "Är inte det här fantastiskt? Du vet, vad du ser här är framtidens shoppingvagn". Sedan fortsatte det i rask takt. Hon slängde ur sig fraser såsom "den senaste teknologin när det gäller shopping" och "mycket mycket enkel procedur". Ankaret ställde frågor som, "så du får också information om varje produkt medans du handlar?" Inslaget innehöll inte ett enda ord om huvudidéen med den här produkten, det vill säga att det är ännu ett sätt att nå konsumenter med reklam. MediaCart och Microsoft, de två företag som utvecklat vagnen, skulle inte kunna ha köpt bättre reklam för hur mycket pengar som helst. Inslaget var ungefär så långt ifrån seriös journalistik som man överhuvudtaget kan komma.
Då och då visar CNN glimtar av vad en anständig internationell nyhetskanal bör hålla på med. Dess miniserie "Planeten i fara" som sändes i USA i höstas, till exempel, var en imponerande granskning av viktiga ämnen såsom klimatförändringen och den illegala handeln av utrotningshotade djur. Reportrar som Christiane Amanpour är bra. Men tyvärr är det mest Britney och OJ och den senaste blondinen som blivit mördad på någon tropisk ö. Just nu är det mycket om presidentvalet, men det är mest om vem som leder och vem som attackerar vem, och mycket lite ingående om själva frågorna.
Det finns dock en internationell nyhetskanal som verkar hålla en konstant hög nivå: Al Jazeera English, den drygt ett år gamla engelskspråkiga versionen av den arabiska nyhetskanalen. Jag fick nöjet att se Al Jazeera English i höstas och tappade nästan hakan av att den var så bra. De sände bland annat en timmes lång intervju med FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, och ett kraftfullt inslag om översvämningarna som härjade i Afrika då. De har en stor stab av skickliga reportrar och ankare, inklusive gamle BBC-veteranen Sir David Frost. Men såg jag Al Jazeera i USA? Nej, jag såg det i Etiopien, där jag var på semester. I USA har nämligen inget större kabelnätverk ännu gått med på att sända Al Jazeera. (De som bor i staden Toledo, Ohio, kan se det men annars är det i stort sett omöjligt.) Varför det är så kan jag bara spekulera om, men visst har det mycket att göra med att Al Jazeeras moderkanal fick stämpeln i USA för några år sedan av att vara ett språkrör för fienden. Kabelnätverken vill således säkert inte ta risken. Det är synd för det nya Al Jazeera English (som har byråer i över 40 städer, inklusive i många av de fattigaste länderna) förtjänar att ses av amerikaner -- och amerikaner förtjänar att se Al Jazeera. Många många amerikaner törstar nämligen efter en gedigen nyhetskanal liksom denna. Jag hör folk klaga hela tiden på CNN, Fox News och de andra kanalerna. Det här landet har så otroligt många smarta personer och så mycket resurser, så en seriös nyhetskanal i USA som täcker hela världen på ett bra sätt borde egentligen vara en självklarhet.
Det är viktigare än någonsin nu för Amerika att ha en kanal med bra inslag från hela världen. Om USA, vars anseende sjunkit rejält de senaste åren, ska lyckas göra comeback på världscenen så måste det förstå hur världen fungerar, hur den håller på att förändras. Al Jazeera English måste göras tillgängligt i USA, för USA:s egen skull. Det är hög tid att amerikaner får se inslag som gör dem smartare, inte lismande inslag om smarta shoppingvagnar.
Bild: allthingscnn.blogspot.com

Konspirationsteorier: en frodande amerikansk tradition

Vad hände: USA har en lång och rik tradition när det gäller konspirationsteorier. Igår fick jag höra den senaste: Hillary Clintons seger över Barack Obama i förra veckans demokratiska primärval i New Hampshire var resultatet av valfusk iscensatt av republikaner. Republikaner är nämligen övertygade om att de kan vinna över Clinton i presidentvalet i november men att de knappast har en chans mot Obama. Således, sägs det, ägnar de sig åt valfusk för att få Clinton att vinna den demokratiska nomineringen.
Analys: Jag hörde den konspirationsteorien igår när jag åt lunch på mexikanska restaurangen Chipotle i Dupont Circle. Restaurangen var packad med folk och jag fick dela bord med en för mig okänd kvinna i femtioårsåldern. Med sig hade hon ett nummer av Newsweek, och tidningen låg uppslagen så att den visade en artikel om Hillary Clinton. Det fick oss att börja prata om presidentvalet -- om den tuffa kampen mellan Clinton och Obama och om vem som kan tänkas vinna bland republikanerna. Vid ett tillfälle lutade hon sig fram och spände blicken i mig. "You know something that's suspicious?" sa hon. "It looks like the Republicans cheated in New Hampshire to make Hillary win." Republikanerna fuskade i New Hampshire för att få Hillary att vinna? Jag frågade vad hon menade. Hon nämnde att alla opinionsundersökningar visade att Obama skulle vinna primärvalet i New Hampshire med en marginal över Clinton på mellan sju och 15 procentenheter. Istället vann Clinton, tre procentenheter över Obama. (Clintons sista minuten-comeback i New Hampshire är redan legendarisk. Kritik har haglat över opinionsundersökningar i allmänhet och "experterna" som till synes spådde så gravt fel.) Men, sade kvinnan och tuggade intensivt på sin kycklingburrito, kanske var det inte opinionsundersökningarna som hade fel -- kanske var det valresultatet som var fel? Republikanerna, menade hon, vill att Clinton ska vinna den demokratiska nomineringen. Det är enda chansen de kan vinna i november. Mot Obama har de ingen chans.
Det menade alltså hon. När jag kom hem sökte jag lite på internet. Det visade sig snabbt att det finns fler än den där kvinnan som misstänker att det begicks valfusk i New Hampshire förra veckan. Se till exempel den här artikeln, som påpekar att 81% av rösterna i New Hampshire räknades med hjälp av datoriserade maskiner; resten räknades för hand. Företaget som tillverkar maskinerna heter Diebold. Dess valmaskiner har varit inblandade i kontroversiella val förut, till exempel i Ohio och Florida 2004. Det påpekas bl.a. att Walden O'Dell, Diebolds chef fram till 2005, gav stora bidrag till President Bushs kampanj 2004 och skrev i ett kampanjbrev 2003 att han var "fast besluten att hjälpa Ohio leverera sina elektorsröster till presidenten." (Bush vann ju också mycket riktigt i Ohio i 2004; om John Kerry hade vunnit den delstaten hade han suttit i Vita Huset nu.) Men tillbaks till förra veckans val i New Hampshire, där Hillary Clinton mot alla förväntningar vann. Granskningar av valet visar att i de områden som använde Diebolds maskiner så vann Clinton över Obama med nästan 5%. Men i de områden som handräknade rösterna så vann Obama över Clinton med över 4%.
En slump?
Kan det ligga något i vad kvinnan på Chipotle och andra säger, att Clintons seger i New Hampshire var del av en republikansk komplott? Eller är det en paranoid fantasi, bara den senaste i en lång rad av mer eller mindre galna konspirationsteorier i Amerika?
Det är ju så att USA har en lång tradition av färggranna konspirationsteorier. Här är några av klassikerna:
*Ett UFO kraschlandade i Roswell, New Mexiko, 7 juli 1947. Amerikanska militären röjde undan spåren av utomjordingarna.
*NASA fejkade månlandningen.
*Marilyn Monroe mördades -- kanske av maffian, kanske av Kennedy-familjen.
*CIA låg bakom crack-epidemin på 1980-talet.
*Vita Huset låg bakom attacken 11 september 2001. Det tillät President Bush & Co. att roffa åt sig mer makt och att legitimera en invasion av Irak.
*Och så naturligtvis kungen av konspirationsteorier: vem som låg bakom mordet 1963 på President John F. Kennedy. Det var militär-industrin, eftersom de ville ha en president (Lyndon Johnson) som skulle trappa upp ett för dem mycket lönsamt krig i Vietnam. Nej, det var Kuba som låg bakom. Nej, det var maffian. Et cetera.
Konspirationsteorier finns i alla länder. I Sverige är väl den främsta den som ser diverse sammansvärjningar bakom mordet på Olof Palme. Här korsas förresten Sveriges och USA:s vägar eftersom en teori är att CIA låg bakom mordet på vår statsminister. Pakistan just nu är fullt av teorier om vem som mördade förre premiärministern Benazir Bhutto. Den populäraste konspirationsteorien där pekar på President Pervez Musharraf.
Men det är något med USA som gör att konspirationsteorier trivs extra bra här. Det har mycket att göra med den stora makt som alla vet att underrättelseorgan som CIA och National Security Agency har. Vi vet inte exakt vad de där departementen håller på med, men vi vet -- eller tror oss veta -- att de har stora resurser och en vilja att skrida över etiska gränser. USA har också en lång historia av ledare -- politiska såsom civila -- som mördats, från Abraham Lincoln till Dr. Martin Luther King Jr. och båda Kennedy-bröderna. Skandaler som Watergate och Iran-Kontra spär på tanken att mörka krafter härskar bakom ridåerna.
I de flesta fall, bör man rimligen anta, har konspirationsteorierna inte så mycket med verkligheten att göra utan mer med folks behov av att finna en förklaring på det oförklarliga. Att blanda in mörka sammansvärjande krafter ger också offret eller händelsen större betydelse. Så visst, nog landade Neil Armstrong på månen, och President Bush har gjort mycket men knappast låg han bakom attackerna på World Trade Center och Pentagon. Men man bör nog också anta -- rent statistiskt om inte annat -- att i den stora högen av konspirationsteorier finns det nog en och annan som stämmer. Skulle det kunna ligga något i vad den burritotuggande kvinnan på Chipotle sa?
Bild: ccrwebdesign.com

Recession runt hörnet?

Vad hände: USA sägs vara på väg mot en recession.
Analys: Jag besökte häromkvällen ett område i nordvästra Washington som heter Adams Morgan. För 15 år sedan var det nergånget där med mycket skräp på gatorna och rån om kvällarna. Men under sena 1990-talet började det svänga uppåt. Klädbutiker, etniska restauranger och mysiga kaféer som spelar mjukjazz öppnade. Området blev ett av stans populäraste. Jag flyttade dit 1999, hyrde en mörk källarlägenhet med en gammal unken gråblå matta som täckte samtliga rum inklusive köket och toaletten. Jag stod ut med "potatiskällaren", som jag kallade lägenheten, endast för att området var så charmigt. Under tiden såg jag bostadspriserna skjuta i höjden. Jag bodde där tills 2005. Vid det laget hade jag en sambo och en dotter, och ett barn till på väg, och vi behövde desperat mer plats. Drömmen var att stanna i området, att köpa eller hyra ett litet hus där. Men det hade vi omöjligt råd med. Så med en klump i halsen sade vi farväl till Adams Morgan och flyttade ut i förorten. Men häromkvällen var jag alltså tillbaks. Det såg ungefär likadant ut som jag mindes det, med ett undantag: fler hus hade nu till salu-skyltar uppsatta på sina framsidor. Jag hajade till när jag såg en man som höll på och fixa med en sådan där skylt. Han satte dit en extra liten skylt, vilken nämnde att priset på det här huset har nu sänkts, och inte bara en gång utan två gånger. Jag stannade till och tänkte precis slänga honom en liten vänlig kommentar om tuffa tider när han tittade på mig. Det var som om han läste mina tankar. Med ett litet leende sa han, "Times are tough. And they're getting tougher."
Han är långt ifrån den enda som menar att tiderna håller på att bli tuffare här i USA. Ett växande antal ekonomer och presidentvalskandidater varnar nu om att Amerika är på väg in i en recession. Den saggiga fastighetsmarknaden sägs vara ett av flera problem som kan leda till recesssion, vilket definieras som en krympning av ekonomin under minst sex månader.
Det senaste tecknet på att en recession håller på att torna upp sig var arbetsdepartementets rapport häromdagen som visade att färre jobb skapades i december och att arbetslösheten steg från 4.7% till 5%. Oroväckande är också flera bredare trender, såsom den stadigt växande statsskulden (nu 9,2 biljoner dollar, eller cirka 30.000 dollar per amerikan), det djupa handelsunderskottet och de höga oljepriserna. Lägg alltså även till problemen på fastighetsmarknaden, inklusive den så kallade subprimekrisen som tragiskt nog tvingat tusentals låginkomsttagare att överge sina hem.
Politiker, framförallt den handfull som tävlar om att bli USA:s nästa president, har plötsligt vaknat upp inför det växande ekonomiska hotet. Tonen under presidentvalskampanjen har förändrats märkvärt bara de senaste dagarna. Irak och det bredare kriget mot terrorn verkade länge vara de självklara toppämnena. Men nu har ekonomin tagit över, och om det inte sker en terroristattack på amerikansk mark eller om utomjordingar inte invaderar världen så kommer ekonomin nästan säkert att vara det primära ämnet för väljarna i november. En efter börjar kandidaterna nu att presentera förslag för vad staten bör göra. Åtgärder som diskuteras inkluderar skatterabatter, bättre bidrag till arbetslösa och hjälp till låginkomsttagare så de kan betala sina värmekostnader. Hillary Clinton, under ett kampanjstopp i Los Angeles i fredags, föreslog ett 70 miljarder dollar starkt paket för att stimulera ekonomin.
Traditionellt brukar åtgärder som att sänka räntan och skatter vara nog för att efter ett tag få den krassliga ekonomin på fötter igen. Men frågan är om det här är en gammal vanlig nergång på gång eller om vi nu ser början på något större som de gamla medicinerna inte kan rå på? De underliggande krafterna som tär på ekonomin den här gången är ju ovanligt djupgående.
Bör Sverige och resten av världen bry sig? Absolut, eftersom en recession i USA traditionellt sett drar med sig den globala ekonomin. Men kanske resten av världen är mer immun denna gång. Det menar i alla fall Världsbanken, som sa i en rapport häromdagen att snabbt växande marknader i länder som Kina och Indien står för en större andel av den globala efterfrågan nu och kan kanske därför hålla igång kommersen även om USA temporärt stänger igen plånboken. FN:s ekonomer var dock mer pessimistiska när de varnade förra veckan om att USA:s bolånemarknad och den svaga dollarn är ett stort hot mot den globala ekonomin.
Under senaste seklet har USA, enligt National Bureau of Economic Research, haft fyra recessioner som inträffat under samma år det varit presidentval -- 1920, 1932, 1960 and 1980. Partiet tillhörande den sittande presidenten förlorade samtliga fyra gånger. Det lovar alltså inte väl för republikanerna i november.
President Bush och kongressen kommer antagligen att försöka göra något snart, såsom att ge en rabatt på några hundra dollar till varje skattebetalare. Det gjorde de under senaste recessionen 2001. Bush har antytt att han kommer föreslå något under hans state of the union-tal i slutet av januari. Vilka mediciner som än skrivs ut så kommer de antagligen att vara för svaga, eftersom USA:s blödande budget inte har råd med speciellt mycket just nu. Och för många amerikaner, såsom husförsäljaren i Adams Morgan som tvingades sätta upp den där extra skylten, så kommer de nog för sent.
Bild: libcom.org

Ett litet ord med stor makt

Vad hände: Den pågående presidentvalskampanjen är, som kampanjer alltid är, proppfull av ord. Det är ett stormigt hav av löften, kritik, frågor och analyser. De senaste dagarna, inför det så viktiga primärvalet i New Hampshire idag, har dock ett individuellt litet ord flytit upp till ytan och fångat allas uppmärksamhet. Det ordet är change.
Analys: Innan valet i Iowa i torsdags var det en kandidat som oftare och tydligare än alla de andra pratade om förändring. Den kandidaten var Barack Obama. I flera månader har hans främsta budskap varit att Washingtons politiska kultur är förfallen och måste genomgå en fundamental förvandling, att inget mindre än Amerikas framtid hänger på det. I till synes varje tal, intervju och debatt så har han betonat vikten av change. De första orden som välkomnar besökare till hans kampanjs hemsida är Change We Can Believe In. Förändring, förändring, förändring -- det är hans mantra. Om man tittar på Obamas valprogram så ser man att den egentligen inte skiljer sig så mycket från det som hans främsta rival, Hillary Clinton, står för. Båda säger till exempel att de vill ansluta USA till ett internationellt klimatavtal. Båda stödjer högre skatter för rika och lägre skatter för medelklassen. Båda förespråkar universell hälsovård (även om deras metoder för hur landet bäst ska nå dit skiljer sig), och båda kräver mer investeringar i skolor och lärare. Visst, Obama och Clinton har en del olika åsikter. När det gäller utrikespolitik, till exempel, så menar Obama att USA borde engagera inte bara vänner utan även fiender, inklusive Iran och Venezuela, i dialog -- en position som Clinton har kritiserat honom för. Men i stort sett representerar båda dessa kandidater, samt flera andra kandidater såsom John Edwards och även Mike Huckabee, en stor förändring över den sittande presidenten, George W. Bush. Men det är Obama som har lyckats med det för honom ovärderliga: han har blivit symbolen för viljan till förändring. Clinton -- som bland annat har varit senator i sju år och innan dess en politiskt aktiv första dam i åtta år -- har igen och åter igen under den här kampanjen betonat sin långa erfarenhet. Vi lever i en allt farligare värld, påminner hon ofta Amerika om, och vi behöver mer än någonsin en president som är tested and ready. Hennes mantra har varit experience. Obama däremot har bara varit nationell senator i tre år. Dessförinnan var han senator i Illinois delstatsparlament och arbetade bland annat som advokat för mänskliga rättigheter. Hans Washington-erfarenhet är alltså liten även om hans livserfarenhet är stor. Det har han använt till sin fördel på ett remarkabelt sätt. Effektivare än någon annan har han alltså fört fram budskapet att det politiska klimatet i Washington -- där de två partierna mest grälar med varandra utan att få mycket gjort -- måste förändras radikalt och att han är personen som bäst kan genomföra det. Det är ett budskap vars tid verkar ha kommit. Amerikanska folket är nämligen på dåligt humör. De flesta anser att landet går åt fel håll, att ekonomin håller på att tanka, att President Bush inte sköter sitt jobb, att det är hög tid att ta hem trupperna från Irak, och att politikerna mest sitter i knäet på lobbyister med djupa fickor. Landet, som helhet, törstar efter omskapelse.
Obamas anspråk på förändring är såklart inte hans enda tillgång. Han artikulerar sig bra, är intelligent och intressant (har bland annat skrivit två bästsäljande böcker om sin uppväxt och livsfilosofi), har en lugn självtillit och utstrålar en känsla, till skillnad från så många andra politiker, att han verkligen bryr sig om och lyssnar på folk. Det är den här kombinationen av hans personliga egenskaper och envisa uppmaning till förändring som just nu tänder så många väljare här.
Att Obama blivit den som kommit att personifiera viljan till förändring blev kristallklart i torsdags när han övertygande vann valet bland demokraterna i Iowa. Omedelbart efter det hände något intressant. Nästan alla de andra kandidaterna började plötsligt prata om hur de representerar förändring. Det var som om ett ljus gick upp för dem och de såg vad väljarna skrivit på väggen, vilket är att i dagens klimat så är det politiskt självmord att representera etablissemanget. Så sedan i fredags så pratar Clinton om hur hon alltid stått för change. Hon är långt ifrån den enda som plötsligt omfamnar det ordet. Bland republikanerna hävdar nu till exempel Mitt Romney -- Massachusetts förre guvernör som stödjer President Bush i det mesta -- att han är den ende som kan genomföra förändring. Romney har spenderat miljontals med dollar av sin egen förmögenhet på kampanjen och hans förlust mot Mike Huckabee i Iowa var ett stort nederlag. När Romney nu försöker vara republikanernas Obama kan man nästan lukta desperationen. En tidning räknade hur många gånger under lördagens debatt i New Hampshire som kandidaterna nämnde ordet change: 90 gånger.
New Hampshires väljare röstar alltså idag. Det verkar just nu som om Obama, som fått en otrolig lyft från segern i Iowa, kommer att vinna lätt bland demokraterna.
Hillary Clinton kommer antagligen att fortsätta med sin nya taktik, att hävda att det är hon som bäst representerar förändring. Men det är antagligen för sent. Obama var den som axlade förändrings-manteln först och den verkar skräddarsydd för honom -- inte bara för det som står i hans valprogram, inte heller för att han vore landets första färgade president, men också för hans personliga karaktär och otvivelaktiga förmåga att inspirera.
Jag minns en annan amerikansk presidentkandidat som på sin tid pratade om change lika ofta och övertygande som Obama. Året var 1992. Hans namn var Bill Clinton. Vad är det skärande ljudet jag hör på avstånd? Är det Hillary som gnisslar tänderna över den bittra ironin?
Bild: Phoenixmasonry.org

En historisk dag

Vad hände: Barack Obama vann demokraternas val i Iowa igår. Hans segermarginal var större än väntat -- fick 38% av rösterna jämfört med John Edwards 30% och Hillary Clintons 29%. Hos republikanerna vann Mike Huckabee som fick 34% jämfört med Mitt Romneys 26% och Fred Thompsons 13%.
Analys: Tidningar och teve rapporterar frenetiskt om det här så det känns onödigt att tillägga alltför mycket. Det är mest att konstatera att det var en historisk dag. Första gången som en färgad man vunnit det så viktiga valet i Iowa. Nu riktas strålkastarljuset mot New Hampshire som håller primärval på tisdag. Oddsen ligger på Clinton där bland demokraterna och hon bör nog vinna i New Hampshire om hennes kampanj inte ska börja gripas av panik. Bland republikanerna är John McCain tippad att vinna New Hampshire. Han vann ju där år 2000 innan han förlorade nomineringen till George W. Bush och delstaten verkar redo att ge honom en chans till. Huckabee, Romney, McCain och Rudy Guiliani har alla fyra fortfarande ungefär lika stora chanser att vinna den republikanska nomineringen. Huckabee, en före detta baptistminister som inte tror på evolutionen, har antagligen minst chans av dem att vinna trots hans seger i Iowa -- han går hem i södern och i stora delar av middle America men är lite för out there för de flesta väljarna, alltså även republikanska väljare, i de största delstaterna såsom Kalifornien, Florida och New York. Fred Thompson kommer nog att hoppa av snart; han är den av kandidaterna som verkar tröttast och ha minst kul. (Att kampanja för president är både fysiskt och psykiskt en lång och tuff kamp och det är nästan nödvändigt att kandidaten faktiskt gillar själva processen, annars orkar man bara inte). McCain har länge varit uträknad men han har börjat komma igen i opinionsundersökningarna mycket tack vare att det går lite bättre i Irak nu. Om McCain vinner i New Hampshire blir han en kraft att räkna med. Hos demokraterna är John Edwards antagligen mer eller mindre utslagen, trots att han kom tvåa i Iowa vilket inte är någon skam. Han hade satsat allt på Iowa, hade mer eller mindre flyttat dit, och förlorade alltså med en rätt stor marginal kampen mot Obama att bli Den Främste Utmanaren Mot Hillary. Edwards kommer hänga med ett tag men i praktiken står det nu mellan Obama och Clinton. Det är värt att understrykas: Det står alltså mellan en kvinna och en färgad man att bli demokraternas kandidat till presidentvalet i november. Det har aldrig hänt förut. Just nu skrivs det historia.
Bild: ideagrove.com

Året som gick

Vad hände: Vad var de 10 viktigaste nyheterna i USA under 2007?
Analys: Jag röstar på följande, i ingen speciell ordning:
*Al Gores Nobel. Att den förre vicepresidenten vann Nobels fredspris, tillsammans med FN:s klimatpanel, för hans envisa kampanjande om att världen och framförallt USA måste göra något åt klimatförändringen sände ett starkt budskap till hans hemland. Nästa president, i alla fall om han eller hon är en demokrat eller om det är John McCain, kommer nästan säkert att ansluta USA till det internationella klimatavtal som ersätter Kyoto.
*Iran-rapporten. USA:s underrättelsetjänst rapporterade att Iran avslutade sitt kärnvapenprogram 2003. (Se blogg-inlägg från 5 dec.) Rapporten har gjort det politiskt närmast omöjligt för President Bush att attackera militära mål i Iran, vilket han övervägt.
*Bolånekrisen. Har skakat den amerikanska lånemarknaden, pressat ner dollarn ytterligare och framförallt gjort tusentals med låginkomstfamiljer hemlösa och desperata. Krisen är inte över ännu, och den kan bidraga till att USA under 2008 hamnar i recession.
*Virginia Tech-massakern. Seung-Hui Cho, en student med en lång historia av mentala problem, sköt ihjäl 32 och sårade många fler innan han begick självmord. Stod således för den värsta skolmassakern i USA:s historia. Den tragiska händelsen sade en hel del om landets vapenlagar och vapenkultur, men också något om etik i journalistik, hur skolor behandlar mentalsjuka studenter, och mer. Bidrog till att kongressen så nyligen som den 19 december godkände den första vapenlagen sedan 1994 genom att göra det svårare för mentalpatienter och dömda brottslingar att skaffa sig vapen.
*Basebolls dopningsskandal. Förre senatorn George Mitchell namngav i en rapport 50 basebollspelare, aktiva såsom pensionerade, som sägs ha dopat sig. En av dem: legendariske pitcharen Roger Clemens. Den största skandalen någonsin för USA:s näst största sport.
*Walter Reed-sjukhuset. Washington Post avslöjade i en serie grävande artiklar hur dåligt USA:s skadade krigsveteraner behandlades på det stora militärsjukhuset i Washington. Hittills har ett handfull ansvarigas huvuden rullat, och statens utredning fortsätter. Kan skaka om hela systemet för hälsovården av landets veteraner.
*Irak. Under största delen av 2007 så var sagan om Irak en mardrömslik historia om död och misär som bidragit mer än något annat till att USA och världen tappat förtroendet för President Bush. Men de senaste par månaderna har en vändning börjat urskönjats. Det rapporteras om hur USA:s truppförstärkning lett till bättre säkerhet och betydligt färre döda i Irak. Det är ingen slump att republikanske presidentkandidaten John McCain, som gjort sitt stöd av truppförstärkningen till en stor del av sin kampanj, plötsligt börjas ta på allvar efter att ha varit mer eller mindre uträknad.
*Dollarn. Raset för världens populäraste valuta kränker USA:s ära men kan vara den beska medicin som dess ekonomi och framförallt haltande exportmarknad behöver. (Se blogginlägg 13 dec.)
*"Sicko". Michael Moores senaste dokumentär visar hur USA:s hälsovårdssystem kidnappats av sjukförsäkringsbolagen och hur illa det kan gå för de många amerikaner som antingen inte har råd med sjukförsäkring eller som trodde att de var försäkrade men fick reda på när de drabbades av skada eller sjukdom att så var nu inte riktigt fallet. Men en film som en av de 10 viktigaste nyheterna? Ja, för den har bidragit starkt till att universell sjukförsäkring, länge ett tabuämne i amerikansk politik, nu är något som samtliga demokratiska presidentkandidater förespråkar.
*Hillary och Obama. Presidentvalet hålls i och för sig 2008, men 2007 var första året i USA:s historia då en kvinna och en färgad person blev seriösa presidentkandidater och till och med favorit-tippade. Dubbel historisk händelse.

USA och FN: Dags för parterapi?

Vad hände: Förenta Nationerna godkände häromdagen sin nya budget, 4,17 miljarder dollar över två år. Generalförsamlingen röstade ja med siffrorna 142-1. Ett land röstade alltså nej. Gissa vilket?
Analys: Nyheten att FN klubbade igenom sin nya budget, och att endast USA röstade emot, fick knappt någon uppmärksamhet i Sverige. Varken DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen nämnde det. Det är synd för det var en viktig händelse. Inte bara för att det ger FN i stort sett den summa som generalsekreteraren Ban Ki-moon hade kämpat för, men också för att det säger en del om förhållandet mellan världsorganisationen och dess viktigaste medlem.
USA motiverade sin nej-röst med att budgeten innehöll pengar för en konferens som USA menade vore fördomsfull mot Israel. Konferensen ska bli en uppföljare till FN:s möte om rasism som hölls 2001 i Sydafrika. Det mötet blev något tumultartad då USA och Israel drog sig ur då de menade att konferensen mest var en plattform för attacker mot Israel.
USA röstade nu alltså emot FN:s budget därför att knappt 0,17% (6,7 miljoner dollar) av pengarna går till en konferens de inte gillar. Det är lite som att tömma en simbassäng för att en fluga hamnat i vattnet. Men att stödja Israel är ju närmast en knäreflex för USA. Det är en stark instinkt som USA haft i decennier och som har stärkts under President Bush, mycket på grund av att Israel ses som den enda demokratin och USA:s enda riktiga vän i en explosiv region som fått otrolig betydelse efter 11 september 2001. USA är alltså överdrivet känslig när det gäller Israel, men samtidigt har amerikanarna rätt i att FN har en lång, osund tradition av att behandla Israel extraordinärt uselt. FN:s råd för mänskliga rättigheter, till exempel, fokuserar sig nästan exklusivt på att fördöma Israel medan det rutinmässigt ignorerar grövre rättighetsbrott i länder som Kina, Nordkorea och Zimbabwe. USA är missnöjd med FN av flera olika anledningar men världsorganisationens starka fördomar mot Israel är en av de viktigaste orsakerna.
Det spända förhållandet mellan USA och FN fortsätter alltså. De två är som ett gammalt par som i början verkade som gjorda för varandra, sedan grälade mer och mer och där en av parterna (USA) till och med flörtat med tanken på skilsmässa, men där de på senare tid trots allt verkar ha läkt de värsta såren även om de fortfarande ofta irriterar varandra. Den senaste krisen i förhållandet började 2003 då FN vägrade att stödja USA:s invasion av Irak. Det bidrog till att President Bush 2005 tillsatte höken och långvariga FN-hataren John Bolton som USA:s FN-ambassadör. Han blev den mest kontroversiella ambassadör som Washington någonsin sänt till New York. Mycket av det han förespråkade under sin tid i FN verkade resonabelt, såsom starkare grepp inom organisationen mot korruption, men han gjorde sig snabbt opopulär genom att attackera saker som FN:s mål att länder bör ge minst 0,7% av deras budget till utvecklinghjälp inom år 2015. Hans ökända bryska attityd hjälpte inte heller.
Relationerna mellan USA och FN förbättrades genast när Bolton avgick och ersattes i mars 2007 av Zalmay Khalilzad. Khalilzad sägs vara en effektiv och vänlig diplomat. Att han är muslim och född i Afganistan hjälper definitivt. Med Khalilzad i New York har alltså de iskalla USA-FN relationerna tinats upp en del nyligen men är, som kampen över budgeten visar, ändå rätt svala. Så lär det vara så länge en republikan sitter i Vita Huset eftersom det partiet har en lång tradition av att attackera världsorganisationen. Bland presidentkandidaterna är det framförallt Mitt Romney och Mike Huckabee som verkar negativa mot FN. Den senare attackerar ofta FN:s havsrättskonvention, som 155 länder och EU skrivit på och som USA:s senat åter igen håller på att överväga. Bland de demokratiska kandidaterna verkar alla rimligen vänligt inställda till FN. Den som sticker ut här är Bill Richardson, New Mexicos guvernör som ju var FN-ambassadör under President Clinton. Men Richardson ligger uselt till i opinionsundersökningarna och kommer inte att vinna.
USA och FN har ett unikt förhållande på flera sätt. FN är baserat i New York, vilket måste bidraga på ett "mjukt" sätt till att organisationen influeras av värdlandet. En hårdare faktor är att USA står för en knapp fjärdedel av FN:s budget, betydligt mer än något annat land. Amerikanarna vill helt enkelt ha valuta för pengarna. Vice versa, FN behöver självklart USA:s resurser -- inte bara pengarna men också dess expertis på många områden.
Faktum är att de två, som det gamla par de är, behöver varandra. USA behöver FN bland annat för dess fredsstyrkor som motverkar konflikter runt världen, inklusive i strategiskt viktiga länder för USA såsom Libanon, Afganistan och Haiti. Jag hör då och då amerikaner säga att USA borde dra sig ur FN. Varför betala stora summor, frågar de, till en organisation som så ofta motverkar ens intressen? Det är en legitim fråga. Men det kommer inte att ske, inte inom den närmsta framtiden i alla fall. De med insyn vet att FN faktiskt är alldeles för värdefullt för USA och att det är bäst och lättast att påverka från insidan.
Vem vet, om drygt ett år, med en ny president i Vita Huset, kanske det gamla tvistande paret kan få en fräsch start och till och med åtnjuta en ny smekmånad.
Bild: San Diego High Educational Complex