Analys: Kvinnan på bilden nedan heter Lacy. Jag träffade henne i fredags kväll när jag var på hem och körde förbi det stora militärsjukhuset Walter Reed i norra Washington. Här vårdas tusentals amerikanska soldater som skadats svårt i Irak eller Afganistan. Ett hundratal personer demonstrerade utanför sjukhuset. De sjöng, viftade flaggor och hade hängt upp banderoller. Det väckte min nyfikenhet, så jag parkerade bilen och klev ut. Demonstranterna, visade det sig, protesterade inte emot kriget i Ira
k. De verkade inte heller vara för kriget som sådant. Lacy berättade att hon och de andra helt enkelt var där för att visa sitt stöd för de sårade trupperna, de unga män och kvinnor, många inte äldre än nitton, som kanske gick med i armé
plåderna var för en stor buss som svängde in från Georgia Avenue. Den stannade vid grinden, fick snabbt klartecken från militärpolisen och fortsatte in på sjukhusområdet. Fönstrena på bussen var mörkade så man inte kunde se in. Men det var inget tvivel om vilka som befann sig i bussen: den senaste lasten sårade soldater. Jag hade hört talas om de där bussarna. Det sägs att det rullar in ett par stycken varje dag. Det sägs också att de alltid kommer efter mörkrets inbrott och att de -- under sin färd från Andrews militärflygplats utanför Washington till sjukhuset -- alltid tar småvägar istället för de större vägarna. Meningen med det, om detta nu stämmer, antas vara för att det minskar risken för attacker mot bussarna. (Tack och lov är väldigt få personer så diaboliska att de skulle attackera en buss med sårade soldater på väg till ett sjukhus.)Det har alltså gått fem år nu sedan USA, stött av en handfull länder, invaderade Irak. Själva attacken mot Saddam Husseins regim gick ju strålande, och i några veckor såg det hoppfullt ut. Men det visade sig snart att genierna i Vita Huset knappt hade någon plan alls för vad de skulle göra efter Saddams fall. Den biten dominerades av total inkompetens. Snart inträffade katastrofala incidenter som sadismen i Abu Ghraib-fängelset, och efter det var anden ute ur flaskan, det var för sent att hindra kaoset och blodbadet. Mardrömmen är långt ifrån över, speciellt för det irakiska folket, men vi vet nu tillräckligt för att kunna konstatera följande:
Irakkriget var amerikansk utrikespolitiks näst största misstag någonsin. (Vietnamkriget, som skördade 58.000 amerikanska soldaters liv och ungefär 3 miljoner vietnamesers liv, och som USA förlorade, har lämnat enormt djupa sår i det amerikanska samhället som ännu inte läkt idag -- det kriget var värre.) Antalet döda amerikanska soldater i Irak närmar sig 4.000 och de sårade räknas i tiotusentals. Minst 200.000 irakier beräknas ha dött och många fler skadats.
Kriget har skapat en flyktingkatastrof där uppskattningsvis fyra miljoner irakier har övergivit sina hem. Många av dessa har flytt till andra länder, inte minst Sverige. President Bush:s Irak-äventyr har också gjort enorm skada för USA:s makt, popularitet och prestige runt världen. Det tog bort USA:s fokus från Afganistan, där talibanerna nu håller på att göra comeback. Irakkriget har inte heller förbättrat livssituationen för det irakiska folket som helhet. Visst, Saddam var en ond man vars lakejer skar ut tungan på den som vågade säga något kritiskt, och han förtjänade sitt öde. Men nu lever det irakiska folket (de som inte flytt eller dött) i ständig rädsla för att gå ut, de har nästan ingen elektricitet, hälsovården har kollapsat och det är nästan omöjligt att finna ett skapligt jobb. Ett annat offer för Irakkriget är USA:s ekonomi. Hittills har det kostat 600 miljarder dollar och den slutgiltiga prislappen kommer vara betydligt större (Joseph Stiglitz, Nobelprisvinnaren i ekonomi, uppskattar att den totala prislappen för det här kriget kommer hamna på fem gånger så mycket) -- sådana belopp är inget att spotta åt i ett land som lider av ett enormt budgetunderskott och där presidenten nyligen föreslog att statlig sjukförsäkring för barn bör begränsas därför att USA måste skära ner på sina utgifter. Kriget har också knuffat upp oljepriserna till rekordhöga nivåer, bidragit till dollarns kollaps, och är en orsak till att USA nu håller på att glida in i en recession. Ironiskt nog har den försämrade ekonomin samt presidentvalskampanjen på senare tid knuffat bort Irak från förstasidorna här. Det har plötsligt blivit något av en utmaning att hitta meningsfulla artiklar om Irak i dagstidningarna, och om man gör det så är de begravda någonstans runt sidan 15. Många amerikaner är helt enkelt trötta på Irak. Efter fem år är vi alla lite utmattade. De allra flesta inser nu att invasionen var ett gigantiskt misstag, men för alltfler just nu är det svårt att engagera sig då man knappt kan betala gasräkningen och ens jobb riskeras att exporteras till Kina. Så USA är i den surrealistiska situationen just nu där landet ligger i krig (två krig om man räknar Afganistan) och man knappt hör om det på nyheterna.
Men det är trots allt många som bryr sig. Barack Obama är populär av flera anledningar, men att han motsatte sig kriget från allra början -- till skillnad från Hillary Clinton och John McCain -- är kanske hans största trumfkort. Om han är den som flyttar in i Vita Huset den 20 januari så kanske mardrömmen som är Irakkriget snart kan vara över. Detsamma gäller möjligtvis med Clinton; både hon och Obama säger att de vill ta hem trupperna inom cirka ett år. McCain däremot har sagt att han kan tänka sig att amerikanska trupper stannar i Irak i 100 år.
Lacy berättade att hon och några av hennes vänner demonstrerar utanför Walter Reed-sjukhuset varje fredagkväll och att de har gjort så i ett par år nu. Hon repeterade: de vill bara visa trupperna att de bryr sig. Låt oss hoppas att Lacy och hennes vänner snart inte behöver stå där längre, att hon snart kan njuta av sin fredagkväll någon annan stans i vetskapen om att det inte kommer att anlända fler sårade soldater från Irak.
Bilder: Ola Kinnander
