Tack & goodbye

Vad hände: Veckorna har rasat iväg. I juni fick jag plötsligt ett jobberbjudande i Stockholm och ett par veckor senare flyttade vi. Nu arbetar jag plötsligt som finansreporter på en amerikansk nyhetsbyrå inne vid Hötorget. Efter nästan 18 år i Amerika säger jag alltså härmed farväl, både till landet i väst och till denna blogg.
Analys: Det är frestande att avsluta den här bloggen med att djupt och ingående summera mina många tankar om USA. Men jag nöjer mig med att konstatera att efter alla år i Amerika så har landet säkrat en plats i mitt hjärta. Trots USA:s alla problem, vilka onekligen är många och svåra, så älskar jag det. Jag var nog lite hård mot det ibland i den här bloggen. Men USA för mig är som en gammal kär vän som hamnat lite på fel bana i livet och som förtjänar några kickar i baken. USA är inne i en svår tid, en tid av nedgång, men med vilja bland folket och nya, bra ledare kan det komma på rätt väg igen. Vi får hoppas på det bästa. Nu vänder jag och familjen vårt fokus mot Stockholm. En liten observation: det finns ingen vackrare stad än Sveriges huvudstad en solig sommardag. Tack till alla läsare. Ha det bra.
Bild: myethnicpride.com

Nattankar

Vad hände: Det var länge sedan jag bloggade. Jag tänkte först be om ursäkt för det, men så mindes jag att "never apologize" var del av Zeb Macahans och den här bloggens motto. Hursomhelst, mitt bloggande föll offer i några veckor för ett packat schema på arbets- och familjefronterna, för brist på tid och sömn. Dessutom lägger jag ner en del tid och energi nuförtiden på ett nytt projekt: vi har börjat förbereda oss så smått på att flytta till Sverige.
Analys: Vi siktar på att flytta till Stockholm i sommar. Detta efter nästan 18 år för mig i USA, och cirka sju år för Louise. För Louise, som är från Köpenhamn, var det ett lätt beslut. Hon har trivts bra i USA men har ändå aldrig känt sig riktigt hemma här. Trots att hon har många vänner runt Amerika och trots att hon trivs bra på sitt jobb inne i Washington så har hon aldrig tvekat om att hon/vi ska flytta tillbaks till Skandinavien. Stockholm är i och för sig inte Köpenhamn, men tanken är att det är nära nog. För mig har det inte varit lika lätt att mentalt acceptera tanken att vi kommer flytta ifrån USA. Jag tycker visserligen mycket bra om Stockholm, och ser fram emot att återförenas med familj och gamla vänner, men min rätt långa tid i USA har fått mig att känna en stark samhörighet med det här landet. Jag är inte en ensidig, blind USA-älskare. På en skala från 0 till 10, där 0 är att passionerat hata USA och 10 är att passionerat älska USA så hamnar jag de flesta dagar på 6 eller 7. Det finns en del viktiga saker med USA som jag tycker illa om. Till exempel, jag gillar inte dess våldsamma natur, vilket tar sig uttryck i det ständiga våldet på teve, det passionerade vapenägandet, dödsstraffet, den höga mordstatistiken, frekventa bombningar och invasioner av andra länder. Jag är heller ingen större fan av det politiska systemet, där det kostar otroliga summor pengar att vara en seriös kandidat, inte bara för Vita Huset men också för senaten och representanthuset, och där således politikerna är lika beroende av kampanjdonationer som junkies av crack. Det råder inget tvivel om att makthavarnas starka pengaberoende alltför ofta leder till lagar och regler som skulle sett annorlunda ut om oberoende sunt förnuft fått råda. Jag gillar inte hur grönområde efter grönområde försvinner och ersätts av motorvägar och superkedjor som Wal-Mart med parkeringsplatser stora som två fotbollsplaner. Det är blott tre exempel på viktiga aspekter på USA som jag inte finner speciellt beundransvärda. Men tack och lov finns det mycket mer av det som jag tycker om, eller till och med älskar, med USA. Jag gillar till exempel amerikanarnas naturliga vänlighet. De är enligt min erfarenhet ett mestadels snällt och öppet folk som snabbt visar värme och intresse för nya människor – en egenskap där de ligger före många andra länder. Jag tycker också om den höga standarden på nyhetstidningarna här. De är, överlag, mycket professionella, fulla av ambitiösa reportrar och garvade redaktörer med höga kvalitetskrav. Jag gillar amerikanska filmer. ”Hollywood-film” brukade vara ett hånfullt uttryck i Sverige, och jag misstänker att det är så till viss grad fortfarande. Men faktum är att de flesta filmer som griper oss och som många av oss bär med oss genom åren – vare sig det är Deer Hunter, Easy Rider, Hajen, American Beauty, Matrix, Rädda menige Ryan eller Juno – har sina rötter i Los Angeles. En annan positiv sak med USA är att de flesta är sportintresserade. Man kan prata basket, baseboll och amerikansk fotboll med de flesta, män som kvinnor, och det finns även en hel del som hänger med på snack om europeisk fotboll, hockey och tennis. Jag gillar att amerikanare gillar att grilla. (Barbeque-säsongen har precis börjat här i Washington-området och det går inte en kväll nu utan att grillos flyter fram bland träden och gungorna på baksidan från någon av grannarna.) Jag gillar amerikanarnas generositet. Visst, de betalar mindre i skatt, och amerikanska staten ger mindre i utvecklingshjälp än cirka 20 andra länder om man räknar procent av BNP (om man räknar absoluta belopp ger USA dock mest.) Så lagstiftad, påtvingad generositet är inte den största här, men istället ges det väldigt mycket på individuell, mer informell nivå. Amerikanare ger antagligen i högre grad än någon annan befolkning till olika organisationer eller till sin kyrka. Jag vågar nog påstå följande: hemlösa i Sverige har ett större skyddsnät än hemlösa i USA, men hemlösa i USA får nog mer pengar i handen och fler vänliga leenden från förbipasserande än hemlösa i Sverige. När USA satte män på månen så spelade astronauterna golf där uppe. Vilket säger något om USA:s karaktär, även om jag inte är helt säker på vad. Hursomhelst: jag gillar det. Nå, klockan har hunnit bli över 1 om natten här. Om knappt sex timmar ska jag upp för att få småtjejerna klara till dagis och för att sedan arbeta. Så jag sätter punkt här, tills vidare.
Bild: Robert Mapplethorpe: American Flag, 1977

Hur mår USA:s ekonomi -- egentligen?

Vad hände: Allt fler ekonomer varnar om att USA är på väg in i en recession. Men bortom de kortsiktiga prognoserna, hur mår USA:s ekonomi egentligen?
Analys: Häromkvällen besökte jag en bar i Silver Spring, Maryland, som heter Mayorga Cafe. Där hade de ett specialerbjudande: all inhemsk öl kostade två dollar styck istället för fyra dollar. På en svart tavla bakom bardisken stod det skrivet med krita: "Help USA's economy! Fight the recession! Buy a domestic beer!" Specialpriset på den inhemska ölen den kvällen var en form av gammal vanlig happy hour, bara med en högaktuell nationalekonomisk vinkel. Jag vill ju gärna hjälpa USA:s ekonomi så jag beställde en Budweiser. Sedan frågade jag bartendern hur allvarlig han tror att USA:s ekonomiska problem är. "Mycket allvarlig", svarade han medan han fyllde upp ett glas under ölkranen. "Det här landet har skött sin ekonomi som en full sjöman. En recession är oundviklig."
Ett växande antal ekonomer verkar hålla med honom. Nu senast i veckan var det Internationella Valutafondens (IMF) tur att förutspå en hägrande recession i USA. Så klart, USA är möjligtvis redan inne i en recession utan att statistiken ännu hunnit visa det (en recession definieras normalt som minst två kvartal efter varandra med krympande ekonomisk aktivitet.) IMF förutspår en tillväxt för USA på 0,5% för hela 2008, vilket vore den svagaste tillväxten på 17 år. Det ser framför sig en lång men mild recession. IMF sa också att nu när USA trampar på bromsen så kommer hela världens ekonomi att tappa farten. IMF kanske har rätt att på kort sikt så har vi en "mild" recession framför oss. Men tyvärr pekar mycket på att på längre sikt så ser bilden mycket värre ut. Bakom den omedelbara huvudvärken som fallande huspriser och en dalande dollar döljer sig nämligen en cancer i landets ekonomiska struktur. Den cancern består av fundamentala problem som den svällande statsskulden, det stora och envisa handelsunderskottet, det faktum att det är politiskt väldigt svårt att ta nödvändiga initiativ som att skära ner på de enorma militärutgifterna (som är större än alla andra länders tillsammans), och att landet har förlorat det mesta av sin tillverkningsindustri (fler än 3 miljoner tillverkningsjobb har försvunnit sedan 2001.) Irak-kriget hjälper inte heller. Det sägs ibland att krig brukar sätta fart på ett lands ekonomi, och andra världskriget till exempel hjälpte USA att komma ur den dåvarande depressionen. Men med Irak-kriget har det varit tvärtom. Det har hittills kostat USA drygt 600 miljarder dollar och det är bara början. Den totala prislappen, inte minst när man räknar in hälsovården för alla tusentals skadade och traumatiserade soldater som återvänder, kommer att bli flera gånger större. Kriget är också en stor orsak till att oljepriserna stigit från cirka 25 dollar per fat 2003 till över 100 dollar idag -- en ökning som märks i plånboken hos vanligt folk på många sätt, inte bara vid bensinpumpen utan till exempel också genom stigande mat- och elektricitetspriser. USA har också satt det mesta av krigskostnaderna på krita, betalar för det genom att låna framförallt från Japan och Kina. När det ska återbetalas i framtiden är det pengar som inte kan användas tillt hälsovård, infrastruktur och annat som ett fungerande samhälle behöver. När det gäller handelsunderskottet så borde den fallande dollarn ha korrigerat mycket av det. Med dollarn så svag (en dollar kostar idag 5,95 kronor, ner från åtta kronor för två år sedan) är det billigare för européer, asiater och andra att köpa amerikanska produkter, och dyrare för amerikaner att handla importerade varor. Trots detta så rapporterades det idag att USA:s handelsunderskott fortsätter att växa och nådde 62,3 miljarder dollar under februari månad. Sedan har vi den mycket omdiskuterade bolånekrisen, som tragiskt nog tvingat tusentals låginkomsttagare att överge sina hem och skadat banker och investerare runt hela världen, inte minst Bear Stearns (USA:s femte största investeringsbank) som i mars plötsligt fann sig vid ruinens brant. Federal Reserve, amerikanska centralbanken, räddade Bear Stearns, tills vidare, med ett nödlån, och konkurrenten JP Morgan har erbjudit sig att köpa Bear för en fraktion av vad det var värt för ett år sedan. Förresten, var det rätt gjort av Fed att rädda Bear Stearns? Här på USA-Analys tycker vi: på kort sikt ja, på lång sikt nej. Visst, Fed:s beslut såg till att det inte blev panik på marknaden. Men ska skattebetalarna öppna plånboken varje gång en Wall Street-firma klantar till det och riskerar kollaps på grund av dåliga investeringar? Dessutom, att låta en firma som Bear Stearns ta konsekvenserna av sitt riskfyllda beteende borde uppmuntra till sundare investeringar och mindre girig spekulation på finansmarknaden. I och för sig verkar de flesta tycka att Feden gjorde rätt i att slänga Bear en livboje -- det tycker i alla fall de flesta politiker här, både republikaner och demokrater. Det finns få personer, i Sverige i alla fall, som har bättre kunskap om den här finanskrisen än min vän Staffan Fredholm, som är obligationsförvaltare på SEB i Stockholm. Jag frågade honom vad han tyckte. Han menar också att det var vist gjort av Feden att rädda Bear Stearns då det annars hade "fullständigt chockat marknaden tror jag och förmodligen dragit med sig ytterligare banker" såsom Lehman Brothers. Om ni undrar förresten om den amerikanska finanskrisen verkligen påverkar Sverige så fråga Staffan. Han, liksom många andra fondförvaltare i Sverige med amerikanska kreditobligationer i portföljen, har sett värdet på de investeringarna dyka -- vilket alltså innebär direkta förluster för svenska investerare såsom pensionssparare. Inga roliga tider för internationella investerare med värdepapper i USA just nu alltså. Så hur kommer det att gå för USA:s ekonomi? Finns det hopp om bättre tider? Visst gör det det, inte minst eftersom USA fortfarande har mycket dynamiska och innovativa företag (Apple, Microsoft, Google, Intel, etc.) Det har heller ingen brist på smarta och hårt arbetande affärsmän och ekonomer (dock har det en brist på ingenjörer, vilket är ytterligare ett fundamentalt problem.) På kort sikt kommer USA alltså antagligen att genomlida en relativt mild om dock utdragen recession. Viktigare är dock huruvida det på längre sikt kan bota cancern som hotar ekonomins fundamentala hälsa. Bartendern på Mayorga Cafe hade inte helt rätt när han sa att USA har skött sin ekonomi som en full sjöman -- stereotypen av en full sjöman är nämligen en som spenderar de kontanter han har på sig och sedan är det roliga slut tills nästa lönecheck kommer. USA däremot har satt mycket av slöseriet på krita så att framtida generationer får betala kalaset. Om USA:s ekonomi på sikt -- säg, nästa 10, 20 år -- ska undvika total kollaps så måste det omfamna ett helt nytt tankesätt. Kanske kan det börja nästa år med nytt ledarskap i Vita Huset.
Bild: Davemanuel.com.

Irakkriget fyller 5

Vad hände: Imorgon (onsdag) är det fem år sedan den USA-ledda invasionen av Irak började.
Analys: Kvinnan på bilden nedan heter Lacy. Jag träffade henne i fredags kväll när jag var på hem och körde förbi det stora militärsjukhuset Walter Reed i norra Washington. Här vårdas tusentals amerikanska soldater som skadats svårt i Irak eller Afganistan. Ett hundratal personer demonstrerade utanför sjukhuset. De sjöng, viftade flaggor och hade hängt upp banderoller. Det väckte min nyfikenhet, så jag parkerade bilen och klev ut. Demonstranterna, visade det sig, protesterade inte emot kriget i Irak. De verkade inte heller vara för kriget som sådant. Lacy berättade att hon och de andra helt enkelt var där för att visa sitt stöd för de sårade trupperna, de unga män och kvinnor, många inte äldre än nitton, som kanske gick med i armén i jakt på lite äventyr och disciplin och möjligtvis på grund av en smula patriotism, sändes till en öken som de flesta amerikaner inte kan hitta på en karta och som efter en tid återvände hem med ett söndertrasat ben eller arm eller brännskador över halva kroppen, eller värre. Walter Reeds dryga 5.000 patientrum är fulla av dem. Lacy och hennes vänner var helt enkelt där för att stödja de här killarna och tjejerna. Plötsligt började alla att applådera. Applåderna var för en stor buss som svängde in från Georgia Avenue. Den stannade vid grinden, fick snabbt klartecken från militärpolisen och fortsatte in på sjukhusområdet. Fönstrena på bussen var mörkade så man inte kunde se in. Men det var inget tvivel om vilka som befann sig i bussen: den senaste lasten sårade soldater. Jag hade hört talas om de där bussarna. Det sägs att det rullar in ett par stycken varje dag. Det sägs också att de alltid kommer efter mörkrets inbrott och att de -- under sin färd från Andrews militärflygplats utanför Washington till sjukhuset -- alltid tar småvägar istället för de större vägarna. Meningen med det, om detta nu stämmer, antas vara för att det minskar risken för attacker mot bussarna. (Tack och lov är väldigt få personer så diaboliska att de skulle attackera en buss med sårade soldater på väg till ett sjukhus.)
Det har alltså gått fem år nu sedan USA, stött av en handfull länder, invaderade Irak. Själva attacken mot Saddam Husseins regim gick ju strålande, och i några veckor såg det hoppfullt ut. Men det visade sig snart att genierna i Vita Huset knappt hade någon plan alls för vad de skulle göra efter Saddams fall. Den biten dominerades av total inkompetens. Snart inträffade katastrofala incidenter som sadismen i Abu Ghraib-fängelset, och efter det var anden ute ur flaskan, det var för sent att hindra kaoset och blodbadet. Mardrömmen är långt ifrån över, speciellt för det irakiska folket, men vi vet nu tillräckligt för att kunna konstatera följande:
Irakkriget var amerikansk utrikespolitiks näst största misstag någonsin. (Vietnamkriget, som skördade 58.000 amerikanska soldaters liv och ungefär 3 miljoner vietnamesers liv, och som USA förlorade, har lämnat enormt djupa sår i det amerikanska samhället som ännu inte läkt idag -- det kriget var värre.) Antalet döda amerikanska soldater i Irak närmar sig 4.000 och de sårade räknas i tiotusentals. Minst 200.000 irakier beräknas ha dött och många fler skadats.
Kriget har skapat en flyktingkatastrof där uppskattningsvis fyra miljoner irakier har övergivit sina hem. Många av dessa har flytt till andra länder, inte minst Sverige. President Bush:s Irak-äventyr har också gjort enorm skada för USA:s makt, popularitet och prestige runt världen. Det tog bort USA:s fokus från Afganistan, där talibanerna nu håller på att göra comeback. Irakkriget har inte heller förbättrat livssituationen för det irakiska folket som helhet. Visst, Saddam var en ond man vars lakejer skar ut tungan på den som vågade säga något kritiskt, och han förtjänade sitt öde. Men nu lever det irakiska folket (de som inte flytt eller dött) i ständig rädsla för att gå ut, de har nästan ingen elektricitet, hälsovården har kollapsat och det är nästan omöjligt att finna ett skapligt jobb. Ett annat offer för Irakkriget är USA:s ekonomi. Hittills har det kostat 600 miljarder dollar och den slutgiltiga prislappen kommer vara betydligt större (Joseph Stiglitz, Nobelprisvinnaren i ekonomi, uppskattar att den totala prislappen för det här kriget kommer hamna på fem gånger så mycket) -- sådana belopp är inget att spotta åt i ett land som lider av ett enormt budgetunderskott och där presidenten nyligen föreslog att statlig sjukförsäkring för barn bör begränsas därför att USA måste skära ner på sina utgifter. Kriget har också knuffat upp oljepriserna till rekordhöga nivåer, bidragit till dollarns kollaps, och är en orsak till att USA nu håller på att glida in i en recession. Ironiskt nog har den försämrade ekonomin samt presidentvalskampanjen på senare tid knuffat bort Irak från förstasidorna här. Det har plötsligt blivit något av en utmaning att hitta meningsfulla artiklar om Irak i dagstidningarna, och om man gör det så är de begravda någonstans runt sidan 15. Många amerikaner är helt enkelt trötta på Irak. Efter fem år är vi alla lite utmattade. De allra flesta inser nu att invasionen var ett gigantiskt misstag, men för alltfler just nu är det svårt att engagera sig då man knappt kan betala gasräkningen och ens jobb riskeras att exporteras till Kina. Så USA är i den surrealistiska situationen just nu där landet ligger i krig (två krig om man räknar Afganistan) och man knappt hör om det på nyheterna.
Men det är trots allt många som bryr sig. Barack Obama är populär av flera anledningar, men att han motsatte sig kriget från allra början -- till skillnad från Hillary Clinton och John McCain -- är kanske hans största trumfkort. Om han är den som flyttar in i Vita Huset den 20 januari så kanske mardrömmen som är Irakkriget snart kan vara över. Detsamma gäller möjligtvis med Clinton; både hon och Obama säger att de vill ta hem trupperna inom cirka ett år. McCain däremot har sagt att han kan tänka sig att amerikanska trupper stannar i Irak i 100 år.
Lacy berättade att hon och några av hennes vänner demonstrerar utanför Walter Reed-sjukhuset varje fredagkväll och att de har gjort så i ett par år nu. Hon repeterade: de vill bara visa trupperna att de bryr sig. Låt oss hoppas att Lacy och hennes vänner snart inte behöver stå där längre, att hon snart kan njuta av sin fredagkväll någon annan stans i vetskapen om att det inte kommer att anlända fler sårade soldater från Irak.
Bilder: Ola Kinnander

En smaskig skandal, men inte en av de viktigaste

Vad hände: Det uppdages igår att delstaten New Yorks guvernör Eliot Spitzer i februari arrangerade ett möte på ett hotell i Washington med en lyxprostituerad. Det står nu också klart att det inte var första gången guvernören beställt träff med kvinnor från den bordellringen.
Analys: Politiska skandaler i USA slår ner som små bomber med jämna mellanrum och detta är en av de större explosionerna på ett tag. Det var New York Times som fick scoopet: när Spitzer besökte Washington i förra månaden så beställde han alltså en lyxhora via en internationell prostitutionsring till sitt rum på klassiska Mayflower Hotel. Tyvärr för guvernören så var FBI redan både bordellringen och honom på spåren och spelade så in hans samtal. Efter New York Times fick vittring om detta och började ställa frågor gjorde guvernören igår ett kort utlåtande på en presskonferens där han bad om ursäkt till sin familj och till allmänheten. Vid sin sida hade han sin fru Silda, som såg ut som om hon svalt en sked med råttgift. Det blir nog klart inom de närmsta dagarna om Spitzer måste avgå och hans politiska karriär därmed är över eller om han möjligtvis kan överleva detta. Hans kanske största problem är att han har baserat hela sin karriär på att bekämpa brott, inklusive prostitution. Innan han blev guvernör för drygt ett år sedan så var han New Yorks mycket aggressive huvudåklagare och som sådan fällde han bland annat två prostitutionsringar. Nu har han alltså ertappats själv med byxorna nästan bokstavligen nere. Det är detta hyckleri, mer än själva gärningen, som han nu garanterat kommer att kritiseras starkt för och som möjligtvis kommer tvinga honom att avgå. Vi får alltså lägga Spitzer, en demokrat, till en lång rad med amerikanska politiker som inblandats i sexskandaler. Mest berömd är Bill Clinton och hans affär med Monica Lewinsky, vilket nu var 10 år sedan det uppdagades. Färskare sexskandaler i Washington inkluderar kongressledamoten Mark Foley (republikan från Florida) som flörtade med tonårspojkar som arbetade för representanthuset, senator Larry Craig (republikan från Idaho) som arresterades förra året då han försökte ragga homosex på toaletten på Minneapolis flygplats, och senator David Vitter (republikan från Louisiana) som ertappades med att ha använt en bordellring ägd av den så kallade "DC Madam". Foley avgick. Craig har klamrat sig kvar men har blivit en punchline för komiker och kommer att pensionera sig när hans nuvarande mandat i senaten är över. Vitter, som i ett utlåtande bad frugan och Gud om förlåtelse för sina synder, verkar ha klarat sig något bättre. Hans rykte fick sig självklart en smäll, men han kommer trots allt från Louisiana och där ser väljarna ungefär lika hårt på sexuella klavertramp som man gör i, säg, Amsterdam. Spitzer tänker nog på Vitter och Bill Clinton nu och hoppas att deras öden är hans öde, det vill säga att skandalen blåser över efter ett tag. Men Spitzers största problem är alltså hyckleristämpeln. Den hade inte Clinton, som alla visste hade det svårt att hålla byxorna uppe då det fanns kurviga damer i närheten. Visst, Clinton ljög när han tittade rakt in i tevekameran och sa att han "inte haft sexuella relationer med den där kvinnan", men till skillnad från Spitzer hade han hade inte baserat hela sin karriär på att vara "Mr. Clean".
Sexskandaler skapar alltid feta rubriker. Det verkar ligga i vår natur att fascineras av dem.
Men de största politiska skandalerna, det vill säga de viktigaste, de som sätter folks liv på spel och skadar demokratin, är inte de som rör sig om sex. Nej, de största politiska skandalerna i USA inkluderar, till exempel, hur staten misslyckades så gravt med att förebygga Katrina-katastrofen 2005 i New Orleans och hur undermåligt det tog hand om de överlevande efter katastrofen. Det mycket tvivelaktiga sätt på vilket Vita Huset drog USA i krig mot Irak 2003 var en annan genuin skandal. Andra stora skandaler inkluderar hur Irakkriget har så gravt misskötts sedan invasionen, hur dåligt USA tar hand om sina lemlästade krigsveteraner, och att landet vägrat ansluta sig till resten av den utvecklade världen och skriva under ett avtal för att bekämpa klimatförändringen. Spitzer har nu sitt livs kamp framför sig om han ska kunna rädda sitt guvernörskap (och, får man förmoda, sitt äktenskap.) Om fler generande detaljer kommer ut, till exempel om det visar sig att hans bruk av prostituerade har varit mycket omfattande, så är hans politiska karriär säkert slut. Ja, Spitzers agerande var en skandal eftersom han -- brottsbekämpen, Mr. Clean -- visade sig vara en sådan hycklare. Men det är ändå småpotatis jämfört med andra, mycket viktigare politiska skandaler som har utspelat sig i Washington på senare år.
Bild: Getty Images.

En valkampanj för historieböckerna

Vad hände: Sex! Pengar! Konspirationsteorier! Droger! UFO:s! Kändisar! Svimmande kvinnor! USA:s presidentvalskampanj verkar stundom ha allt; ja, emellanåt till och med seriösa diskussioner om valfrågorna.
Analys: Den pågående kampanjen kommer att hamna i historieböckerna som en av de intressantaste och intensivaste någonsin. Här är några aspekter som gör det här valet ett att minnas:
*Öppet. Det är det första valet sedan 1928 då varken en sittande president eller vice president deltar. Detta faktum skapade ett ovanligt öppet fält denna gång.
*Rekordlång. Kampanjen startade tidigare än någonsin. Hillary Clinton, till exempel, hoppade in 20 januari 2007, på dagen två år innan nästa president tillträder.
*Comebacks. Varje bra tävling innehåller minst en comeback, och den här kampanjen har sett ett par stycken. "Experterna" hade räknat ut John McCain strax innan primärvalen började, och första testet -- i Iowa -- flunkade han totalt. Det bråkades i hans stall, medarbetare sparkades, pengarna tog slut och han var tvungen att personligen låna flera miljoner dollar till sin kampanj för att hålla den flytande. Han satsade allt på ett kort: New Hampshire. Han i stort sett flyttade dit och ignorerade alla andra delstater. Det var ett tärningskast som gick hem. Han vann där, fick medvind och var snart ostoppbar. Clinton kom också tillbaka i New Hampshire, men förlorade sedan 11 raka delstater, men gjorde igår -- när hon hade kniven mot strupen -- återigen en lysande comeback då hon vann Ohio, Texas och Rhode Island.
*Sex. Någon sexskandal har hittills inte brutit ut under den här kampanjen, d.v.s. inte någon som kunnat bevisats, men det har inte varit någon brist på antydningar om sex. Det började förra våren med Obama Girl, den unga kurviga kvinnan vars sång I Got a Crush ... on Obama snabbt blev ett youtube-fenomen. National Enquirer, landets bäst säljande skandalblaska, körde några artiklar i höstas som menade att John Edwards hade en älskarinna, men något konkret bevis fanns inte och inga andra tidningar hoppade på. Förra månaden publicerade New York Times en mycket omdiskuterad artikel som insinuerade att McCain hade ett romantiskt förhållande med en lobbyist för flera år sedan. Men det blev den berömda tidningen och inte McCain som hamnade i blåsväder då artikeln mest innehöll spekulation.
*Spänning. Kampen mellan framförallt Obama och Clinton är en nagelbitare som dragit mycket längre ut på tiden än vad nästan alla förutspådde. Obama har ett knappt övertag, men Clinton har visat sig otroligt tuff. Fighten mellan de två kan fortsätta flera månader. Kaos på partistämman i augusti?
*Känslor. De flesta mänskliga känslor har vid ett eller annat tillfälle varit tydliga i kandidaternas ansikten -- glädje, ilska, besvikelse, överraskelse, och så vidare. Den som främst visat sin breda "humör-repertoar" är Clinton, som till exempel hade den berömda "gråt-incidenten" i New Hampshire som många menar hjälpte hennes comeback där.
*Kändisar. Lite star power skadar aldrig. Obama har stöd från Oprah och George Clooney, Huckabee hade Chuck Norris, och Clinton har Jack Nicholson. McCain? Han har Sylvester Stallone samt Wilford Brimley. Wilford vem? Ni vet, valrossmustaschen från filmen Cocoon.
*Konspirationsteorier. Som vi noterade i ett blogginlägg i januari så finns det amerikaner som är övertygade om att skumma republikaner manipulerade valresultatet i New Hampshires demokratiska primärval så att Clinton fick segern där. Varför skulle de göra det? För att republikanerna har bättre chans, menar de, att besegra Clinton än Obama i november. Amerika älskar konspirationsteorier och fler följer garanterat.
*Pengar. Det här valet har krossat alla tidigare pengarekord. Bara i januari och februari så samlade Obama och Clinton in totalt 130 miljoner dollar, pengar som används till att köpa tevereklam och liknande. Ingen vet ännu hur stor valets totala prislapp kommer bli när allt är sagt och gjort i november, men det kommer nästan säkert överskrida en miljard dollar. Med andra ord, mer än till exempel Eritreas bruttonationalprodukt. Republikanerna har i och för sig visat att pengar inte betyder allt. McCain hade mycket mindre resurser än flera av konkurrenterna och det samma gäller tvåan Mike Huckabee.
*Historia. Inget av USA:s två stora partier har någonsin nominerat en kvinna eller en färgad person som sin presidentkandidat. Nu kämpar en kvinna och en färgad person om den äran. För första gången i ett amerikanskt presidentval tycks det vara en nackdel att vara vit man.
*Droger och UFO:s. Längst ute på ytterkanten av den här kampanjen hittar vi sådant som droger och flygande tefat. En Clinton-medarbetare försökte för några månader sedan rikta strålkastarljuset mot Obamas sporadiska bruk av marijuana och kokain som ung, vilket Obama själv skrivit om i sin memoar. Det fick motsatt effekt och medarbetaren fick avgå, men om Obama vinner demokratiska partiets nominering kan det inte uteslutas att republikanerna kommer peka på det i ett försök att smutskasta sin motståndare. Dennis Kucinich, kongressledamoten från Ohio som låg mest till vänster av kandidaterna, fick frågan i en debatt om det var sant att han sett ett UFO. Hans svar att visst var det så väckte mycket munterhet men styrkte knappast hans allaredan minimala chanser.
*Enormt intresse. Ett sådant här stort intresse för ett presidentval har inte setts i USA sedan 1968 (säger de som minns) då Robert Kennedy var på god väg att vinna valet när Sirhan Sirhan satte stopp för hans planer med en kula i huvudet. Atmosfären på Obamas kampanjmöten i packade arenor har liknats vid rockkonserter, inklusive unga kvinnor som gråter och svimmar. Beatlesmania är nu Obamania och till viss del Hillarymania. För första gången på länge är yngre väljare engagerade. Ett litet men talande exempel: Igår intervjuade Fox News en snygg, till synes trendig collegestudent i Texas. Hon fick frågan hur många av hennes vänner som röstar. Hennes svar: "Minst nittio procent, om inte hundra procent. Om du inte röstar är du en loser." Med andra ord: Man är ute, otrendig, en loser om man inte engagerar sig i valet. När hände det senast?
Bild: articlesandanswers.com

Hägrar bättre USA-Kuba relationer efter Fidels farväl?

Vad hände: Raúl Castro blev igår utnämnd till Kubas nya president. Beslutet kom några dagar efter hans storebror Fidel meddelade att han avgick efter 49 år som landets legendariske comandante. Är det nya ledarskapet början på slutet för USA:s kontroversiella handels- och reseembargo mot Kuba?
Analys: Några omedelbara förändringar i USA:s tuffa embargo mot Kuba kommer inte att ske. President Bush och hans rådgivare var tydliga i sina budskap förra veckan efter Fidel meddelade att han avgår: USA har inte för avsikt att släppa på sanktionerna som är menade att isolera och försvaga Kubas regim.
USA:s trassliga förhållande med Kuba går nästan fem decennier tillbaks i tiden och kommer alltså inte att redas ut i första taget. Problemen mellan länderna startade strax efter
Fidel tog makten vid revolutionen 1959 och bland annat började förstatliga land och byggnader, inklusive de som ägdes av amerikaner. När Kuba sedan allierade sig med Sovjet och var villiga att husera Moskvas missiler som skulle riktas mot närliggande USA så var det definitivt slut på grannfriden. Varje amerikansk president sedan Ike Eisenhower (i Vita Huset 1953-1961) har försökt att stjälpa Fidel med olika metoder. Under John F. Kennedy planerade och stödde USA grisbuktsinvasionen 1961, där beväpnade exilkubaner försökte störta Fidel, vilket misslyckades katastrofalt och resulterade i att el comandante stärkte sin makt. CIA försökte i många år mörda honom, framförallt under 1960-talet, med alltifrån giftpiller till exploderande cigarrer. Sedan har vi alltså handels- och reseblockaden som USA först införde efter grisbuktsfiaskot. Meningen med sanktionerna har alltid varit att pressa och försvaga Kubas regim så att det till slut faller och kan ersättas av något mer demokratiskt, eller åtminstone något med en vänligare hållning till USA. Men nu har vi facit i hand och kan konstatera att embargot -- liksom grisbuktsinvasionen och CIA:s mordplaner -- misslyckades med att stjälpa Fidel. Nu när hans yngre bror tagit över kan det alltså vara en bra tid för USA att ta sig en ordentlig funderare på om det bör fortsätta med sanktionerna. Frågan är ju om inte embargot gör mer skada än nytta, både för USA och Kuba. Det strider till exempel mot amerikanares konstitutionella rätt till att resa. Det hindrar amerikaner från att ge kubaner stöd och idéer, och vice versa. Det försämrar ekonomin för vanliga, fattiga kubaner (till exempel bönder som vill exportera matprodukter) medans det har misslyckats med att rubba de styrande. Embargot kostar USA:s industri uppskattningsvis en miljard dollar om året i förlorade affärsmöjligheter. Det skadar också USA:s rykte på världsscenen. (År efter år röstar FN:s generalförsamling överväldigande för att fördöma USA:s Kuba-policy. Senast var i höstas då 184 länder, inklusive alla i Europa och syd-Amerika, fördömde embargot. USA fick stöd av tre länder, inklusive pålitlige partnern Israel.) Men samtidigt ska det sägas att det finns viss grund för sanktionerna, eller åtminstone för något slags starkt budskap till Kuba att vi inte gillar dem som styr. För trots det något romantiska skimmer som omger Kuba i till exempel Sverige så är det onekligen så att landets styrande förtjänar vårt förakt. Några snabba fakta om Kuba: Folket får inte lämna landet, det finns ingen pressfrihet, väldigt liten yrkesfrihet, homosexuella förföljs och politiska motståndare fängslas. Kuba är, kort sagt, en diktatur. Så på ett sätt är USA beundransvärt: det är det enda land som verkligen ställer sig upp och säger att det inte vill ha något att göra med en sådan föraktfull regim. USA gör alltså det på egen bekostnad, vilket strider mot den allmänna uppfattningen om att i USA är det bara dollarn som styr. Det största problemet med USA:s bojkott av Kuba är kanske att det inte är konsekvent med hur Amerika behandlar andra länder som är dåliga på mänskliga rättigheter. USA har till exempel inga problem med att köpa olja av Saudiarabien, ett land där kvinnor inte får köra bil och bestraffas hårt om de ertappas med att umgås med män som inte tillhör familjen. USA är alltså mycket selektiv i sin bestraffning av förkastliga regimer, vilket med stora steg närmar sig hyckleri. USA sanktionerar också Iran, Syrien, Sudan, Libyen och Nordkorea. Men Uncle Sam straffar ingen av dessa lika hårt som Kuba.
Vad USA bör göra nu är att sända en tydlig signal till Kuba att om det tar konkreta steg mot demokrati så kommer det att belönas av Amerika med gradvisa lyftningar av embargot och återställande av diplomatiska relationer.
Ingen av de tre amerikanska presidentkandidaterna med en realistisk chans att vinna -- Barack Obama, Hillary Clinton och John McCain -- har indikerat att de omedelbart skulle ändra USA:s policy gentemot Kuba när de sitter i Vita Huset. När Obama var senatorskandidat 2003 förespråkade han embargots lyftande, men han har mer nyligen tonat ner sina kommentarer -- antagligen för att han vet att presidentkandidater som vill vinna den så viktiga delstaten Florida, som myllrar av Castrohatande exilkubaner, måste stödja embargot.
Nyckeln till USA:s förhållande till Kuba i framtiden finns nog hos Raúl. Han har indikerat att han är något modernare och resonablare än Fidel. Han verkar villig att styra landet åt rätt håll. Frågan är bara hur långt och snabbt han är beredd att gå. Ganska kort och ganska långsamt är nog svaret, i alla fall så länge hans storebror lever. Fidel måste nog ligga i graven innan Raúl, eller Raúls efterträdare, vågar genomföra genuin reform. Först då kommer nog USA lyfta embargot och börja läka de gamla såren med sin karibiska granne. Men USA bör alltså redan nu stärka signalerna som det sänder till Kuba: förbättra de mänskliga rättigheterna i ert land och vi kommer att belöna er.
Bild: Reuters.

Är det USA:s öde att följa antika Rom?

Vad hände: Alla vet att det går dåligt för USA. Barack Obama, som har en god chans att bli landets nästa president, pratar ständigt om två saker: förändring och hopp. Hans budskap, som går hem hos så många just nu: Det finns hopp för gamle Uncle Sam så länge han tar sig en ordentlig titt i spegeln och konstaterar att han med tiden blivit en lite för övergödd, trött, skuldsatt och irriterad man med växande huvudvärk som i yngre dar var mycket populär men som på senare tid de gamla vännerna blivit alltmer otålig med -- det finns hopp om han konstaterar det och sedan bestämmer sig för att det är dags att ta sig i kragen och ändra på sig till det bättre, och sedan faktiskt gör det. Då är inte hopp blind optimism utan då kan det bli verklighet, enligt Obama. Har han rätt? Eller är det så som så många andra verkar anta, att det är Amerikas öde, liksom det var andra imperiers öde genom historien, att falla? Är USA:s dagar som imperium räknade?
Analys: Den som vill finna dåliga nyheter om USA har inga svårigheter. Landet är skuldsatt upp över öronen. Dollarn har dalat som en skottskadad fågel. (Så sent som igår sa New Yorks smarta borgmästare Michael Bloomberg att USA:s ekonomi alltmer börjar likna länders i tredje världen.) USA startade ett krig på mycket tveksom grund och har skött det på ett katastrofalt dåligt sätt, och således har det kostat en förmögenhet i liv, pengar och globalt anseende för USA. Staten misslyckades gravt med att hjälpa sina egna medborgare när katastrofen Katrina lade New Orleans i ruiner. Andra stora problem inkluderar det korrupta hälsovårdssystemet som är designat för att berika försäkringsbolagen genom att göra det svårt och dyrt för patienterna att få vård. (Michael Moores film "Sicko" visar tydligt tack vare gamla bandupptagningar i Vita Huset att det var President Richard Nixon som lade grunden till det nuvarande hälsovårdssystemet med just försäkringsbolagens profit i åtanke.) Klyftan mellan fattiga och rika har bara vidgats. Det är också psykologiskt; sedan landets ledare förklarade "krig mot terrorn" i september 2001 så har en institutionell rädsla och paranoia spridit sig; de värsta känslorna har lagt sig nu men kommer säkert svalla upp igen då nästa terrorattack inträffar på amerikansk mark, vilket nog bara är en tidsfråga.
Så brist på dåliga nyheter i USA finns det alltså inte. Från det skulle man rätt lätt kunna dra slutsatsen att USA, den gamle cowboyhjälten, nu med krökt rygg så sakta rider bort mot solnedgången. Nytt sekel, dags för nya supermakter att ta över: Kina, kanske Ryssland, möjligtvis ett nytt enigt Europa. USA är bara den senaste i en lång rad av imperier, från Ming-dynastin till antika Rom till brittiska imperiet. De har alla fallit, och varför skulle USA vara ett undantag? Det verkar vara en historiens naturlag att den som ligger på topp måste komma ner.
Det är i alla fall lätt att tänka så om man följer nyheterna, eller om man får tro till exempel Hollywood, som satsar alltmer på domedagsfilmer (där det alltid verkar som om Frihetsgudinnan förstörs eller begravs i vatten.)
Men det kanske inte är så dåligt ställt trots allt? Kanske fokuserar vi oss lite för mycket på det negativa? Som en man som bara ser sin gamla frus risiga hår och slappa bakdel och mer eller mindre glömt bort hennes vackra ögon och glada skratt. Visst har USA fortfarande flera goda sidor. De allra flesta amerikaner är ärliga och hårt arbetande och mest intresserade av att försörja sin familj. Det finns fortfarande otroligt många kreativa personer här som kommer fortsätta skapa trender som resten av världen följer. Universiteten pumpar ut drösvis med smarta studenter (tyvärr blir lite för många av dem advokater). Det är fortfarande från USA som de intressantaste nya företagen, som Google, och de coolaste nya produkterna, som iPod, kommer. Det är fortfarande från Amerika som de största globala trenderna, som till exempel Facebook-kulturen, härstammar. USA dominerar film, teve, böcker, musik och internet, vilket tillsammans omfattar det allra mesta av världens moderna kultur. Den globala ekonomin rör sig allt snabbare, blir alltmer avancerad, vilket gynnar USA till viss grad gentemot andra länder eftersom det har större erfarenhet med kapitalism. Kanske är det också så att andra länder är överskattade. Kanske är USA inte det enda landet som lider. Vad för slags supermakt kan Kina bli med en luft som folk knappt kan andas, ett språk som få icke-kineser förstår, och en auktoritär, censurisk stat? Europa har sina egna växande problem, till exempel det annalkande kulturkriget mellan västerländska värderingar och islamisk fundamentalism. Kanske är det inte bara USA som håller på att gå in i en svår motgångsperiod, kanske är det hela världen. USA har fortfarande många mycket starka kort i sin hand: det har en gedigen grundlag, en diversifierad kultur, en dynamisk ekonomi, ett öppet samhälle fylld av debatt och diskussion. Framförallt har amerikaner fortfarande tron på att saker och ting kan bli bättre. Optimism ligger djupt rotad i deras natur. Visst, optimismen är skakad dessa dagar, men den lever.
Vad USA behöver kanske mest just nu är en intelligent, välmenande men bestämd ledare som har förmågan att inspirera folket och ta landet i en ny och sundare riktning. Någon som kan hålla upp lyktan i mörkret och visa den just nu lite förvirrade Uncle Sam vägen. Det verkar möjligt, till och med sannolikt, att Amerika snart kommer att ha en sådan ledare. Det finns nog hopp trots allt.
Bild: Granitegrok.com

USA i psykologsoffan

Vad hände: I förrgår var det supertisdag. Det producerade ingen segrare, men det visade att stora delar av USA är redo för genuin förändring.
Analys: En liten händelse som ägde rum under supertisdagen symboliserar något stort som sker i USA just nu. Var och en av de fem presidentkandidaterna som fortfarande tror sig ha en chans att vinna höll tal sent på kvällen. Varje kandidat tackade sina supportrar, gratulerade rivalerna till deras delstatssegrar, nämnde sina favoritvalfrågor och uttryckte optimism om att just han eller hon kommer att hamna i Vita Huset. De tre republikanerna -- John McCain, Mitt Romney och Mike Huckabee -- fick alla applåder och jubel från sina respektive supportrar. Men någon riktig energi i luften hos någon av dem var inte uppenbar. Hillary Clinton fick en betydligt större respons. Hon talade kraftfullt om sin vision för framtiden, och supportrarna verkade uppriktigt entusiastiska. Sedan var det Barack Obamas tur, som var i sin hemstad Chicago. Bakom Obama, bland alla supportrarna, stod en kvinna som verkade vara i 40-årsåldern. Det var tydligt att hon rördes av varje ord som han yttrade. Hon skrattade åt hans skämt, nickade entusiastiskt när han pratade om ämnen som Irak-kriget och förnybar energi, pumpade näven i luften, hoppade och skrek. (Se en drygt minut långt klipp av talet här.) Men mest rörd verkade hon bli när Obama pratade i svepande, inspirerande termer -- om hur amerikaner är trötta på "gårdagens politik", hur landet törstar efter en ny riktning. Kvinnan blev mer och mer tagen ju mer Obama pratade, och till slut började hon gråta. Det gick inte att ta miste: Obama rörde något djupt inne i hennes själ.
Den där kvinnan är en rätt bra symbol för det här valet. Amerikaner, som brukar bli mer och blasé för varje val, är denna gång genuint engagerade. (Nå, det gäller i alla fall alltså de som stödjer demokraterna.) Många känner starkt att så mycket har gått fel de senaste åren, att landet nu står vid ett avgörande vägskäl och måste ändra kurs eller så är det snart för sent. Både Clinton och Obama, som båda två representerar förändring från status quo, inspirerar och engagerar amerikaner på ett sätt som sällan har skådats i val tidigare. Men om Clintons inspiration når långt så når Obamas längre. Faktum är att det är något speciellt med honom. Här på USA-Analys ägnar vi oss inte åt att "endorsa" kandidater eftersom vi försöker hålla oss, officiellt åtminstone, någorlunda objektiva. Istället konstaterar vi (okej, jag) bara att det existerar ett fenomen i USA just nu och det är att väldigt många amerikaner, ett växande antal varje dag, ser upp till Obama som en nästan Jesuslik figur. Räddaren i nöden. Oprah, som började kampanja för Obama i december (se blogginlägget 26 november), håller passionerade tal om att han är "the one" (med religiös underton) och att hon röstar på Obama "because he's brilliant! He's brilliant! He's brilliant!" Kvinnan som hörde Obamas supertisdags-tal var en aning mer fysiskt expressiv än de flesta av Obamas supportrar. Men det hon utan tvivel kände känner utan tvivel många andra. Många av Obamas mer svepande budskap -- att USA måste ta en helt ny väg, et cetera -- är ganska lika det vi hört från Clinton och tidigare kandidater som John Edwards. Hans budskap närmar sig ibland kliché; i alla fall skulle de låta klichéartade och kanske även direkt falska om de kom från många andra politiker. Men Obama har förmågan att det han säger verkar genuint. Han ger intrycket av att han till hundra procent menar vad han säger. Det är en kvalitet som Clinton, liksom många politiker, saknar. Vem vet om han i verkligheten är så ärlig ut i fingertopparna, men faktum är att många ser honom på det viset. Det har kanske lite att göra med hans uppriktiga utseende (den där lite för tunna kroppen och lite för utstickande öronen) samt hans lugna och trygga röst. Men till en mycket stor del tror jag att det handlar om hans budskap att ett nytt och bättre USA kräver uppoffring. Detta budskap är Obama i stort sett ensam om att framföra. Att skaka av sig oljeberoendet, se till att alla amerikaner har råd med sjukförsäkring, att verkligen börja läka Amerikas många djupa sår, menar han, requires sacrifice. Den senaste presidenten som menade att USA behövde uppoffra sig för att komma på bättre fötter var Jimmy Carter. Han bad till exempel nationen att sänka värmen i husen under oljekrisen på sena 1970-talet. Det var ett budskap som amerikanarna då inte var beredda att höra, så det bidrog snabbt till Carters minskade popularitet och sedermera fall. Efter Carter har samtliga presidenter och seriösa presidentkandidater undvikit att prata om behovet av uppoffring. Ett tydligt exempel kom efter terroristattackerna 11 september 2001. Bush meddelade folket att landet nu var i krig mot en ny fiende (terrorismen). Sedan gav han folket en uppmaning. Vad uppmanade han dem till efter att han meddelat dem att de nu låg i krig mot en ny och livsfarlig fiende? Uppmanade han dem till resonabel uppoffring, till exempel att de borde försöka begränsa sitt bensinbruk, vilket är kopplat till USA:s långa involvering i Mellanöstern? Nej, Bush uppmanade folket till att shoppa. Det bästa en patriotisk amerikan nu kunde göra, signalerade Vita Huset, var att gå ut och köpa en stadsjeep. Media hakade snabbt på. Många amerikaner är nu trötta på att behandlas på det sättet, trötta att tas för lata idioter, kanske trötta på att vara lata idioter. Många inser nu, efter flera decennier av blind överkonsumtion, att det är dags för lite uppoffring. De längtar efter ärlighet om vad som krävs för att styra HMS Amerika bort från det närmande isberget. Obama pratar dock inte bara på ett artikulerat sätt om uppoffring, men om hur uppoffring verkligen kan leda till en bättre värld. Han är lite grann en politisk version av Dr. Phil, dock med trevligare framhållning. Amerikanska folket spjärnade emot i många år men har nu satt sig i psykologsoffan och är beredd att höra lite klarspråk. Där får de nu höra att den nuvarande situationen är oacceptabel och måste förändras, att uppoffring är nödvändigt, och att om de tar i med hårdhandskarna och gör vad som krävs så väntar bättre tider. Det är ett budskap som allt större delar av Amerika, definitivt inklusive kvinnan som lyssnade på Obamas tal i tisdags, verkar välkomna.
Bild: Salon.com

Super gemenskap

Vad hände: Igår kväll var det Super Bowl, USA:s största sporthändelse.
Analys: Super Bowl, finalen på USA:s fotbollssäsong, är varje år det mest sedda programmet på amerikansk teve. "Super Bowl söndag" är, i praktiken, en nationell helgdag. Till skillnad från julen, som är till för barnen, och Thanksgiving, som är till för familjen, så är Super Bowl till för vännerna. Traditionen är att samla kompisarna och under några timmar sitta och skrika framför teven samt äta och dricka så mycket som är fysiskt möjligt. En studie av Snack Food Association (en lobbyinggrupp för godisindustrin) visade att amerikaner förväntades äta fem miljoner kilo potatischips igår. En undersökning av pizza.com fann att mer än hälften av de cirka 100 miljoner tittarna i USA planerade att äta pizza. För många tittare är det viktigaste dock varken själva matchen eller maten utan reklamsnuttarna. Många företag med djupa fickor introducerar nya reklaminslag under just Super Bowl för att göra extra starkt intryck. Den trenden började 1984 då nykomlingen Apple Macintosh presenterade sin numera legendariska attack mot "storebror" IBM. Det kostade igår i genomsnitt 2,7 miljoner dollar att köpa 30 sekunders tevetid, eller fem miljoner dollar för en minut. Några som öppnade plånboken var de gamla vanliga som Budweiser, McDonald's och Pepsi, den sistnämnda som hade den kanske bästa snutten under kvällen. Upp i rutan dök också presidentkandidaten Barack Obama som hamrade hem sitt tema om förändring. Han hade väl råd med det eftersom han samlat in 32 miljoner dollar i kampanjbidrag under januari, det mesta någon kandidat någonsin fått ihop under en månad. Hans Super Bowl-reklam hade perfekt tajming då det kom endast två dagar innan supertisdagens primärval då 24 delstater står på spel för honom och hans motståndare Hillary Clinton. Ett annat reklaminslag igår som fick en del att höja på ögonbrynen var för Coca-Cola. Stjärnorna i den reklamen var förre republikanske senatorn Bill Frist och demokratiske rådgivaren James Carville -- två politiska fiender som här blev vänner över Coke. Inslaget var rätt kul, men samtidigt kändes det en aning smaklöst att se en före detta senator, som tillika är doktor, använda sin position till att mot god betalning pracka på folket en läskprodukt.
I halvtidspausen spelade Tom Petty & The Heartbreakers. Ett gediget och säkert val efter 2004 års fiasko då Janet Jackson blottade bröstvårtan i en sekund, vilket ledde till en storm av moralpredikningar, inte minst från kongressen som skyndade sig med att höja avgifterna som tevekanalerna måste betala om de visar något "oanständigt."
Men vad som gör Super Bowl till ett genuint fenomen dessa dagar är att det är en av ett krympande antal kulturella händelser som hela landet tar del av gemensamt. Amerikaner brukade kunna prata gemensamt om sådan underhållning som till exempel vem som sköt JR, och fraser från Seinfeld som "yada yada yada" var något alla kände till. Det var inte så länge sedan som popkulturen hade, mer eller mindre, ett gemensamt språk. Så är det knappast idag, då folk hoppar mellan hundra tevekanaler, ett bottenlöst internet och iPods med tiotusen sånger. Nöjesutbudet har blivit enormt utspritt. Då folk tittar på, lyssnar på och läser allt mindre gemensamma saker så förloras också en viss gemenskap, den där sociala smörjoljan som är så välkommen i till exempel lunchrummen på arbetsplatserna. Super Bowl, kanske mer än något annat i USA just nu, representerar gammaldags gemenskap.
Just det, det var som sagt en fotbollsmatch igår också. Storfavoriten New England Patriots, som inte förlorat en match under säsongen, lyckades med konststycket att tappa ledningen med endast en minut kvar. New York Giants vann, 17-14.

Bush:s andra krig, det mot aids, går bättre

Vad hände: President Bush har föreslagit en fördubbling av USA:s insatser mot aids i fattiga länder.
Analys: När President Bush höll sitt tal till nationen i måndags kväll så satt två speciella gäster på läktaren i kongressen. De var Tatu Msangi och dottern Faith, från Tanzania. (Se bilden.) De var där som två levande bevis på att åtminstone ett av Bush:s program har verkligen haft bra effekt. När Tatu var gravid upptäckte hon att hon var hiv-positiv. Hon fick då medicin och vård på en klinik i Tanzania som var finansierad av USA. Det räddade hennes liv och såg till att sjukdomen inte förts över på Faith. Tatu är en av cirka 1,4 miljoner hiv-positiva människor i fattiga länder som fått mediciner och vård tack vare ett ambitiöst program som Bush först fick igenom 2003. Till en kostnad av 15 miljarder dollar över fem år så har det initiativet hjälpt hiv/aids-sjuka i 15 länder där epidemin slagit till som hårdast. Nu, med Tatu i publiken, föreslog Bush en fördubbling av programmet: 30 miljarder dollar över de kommande fem åren. Den planen, om kongressen godkänner den, kommer att ge vård till 2,5 miljoner människor i Afrika, Karibien och Vietnam.
Det är ingen hemlighet att Bush under sina år i Vita Huset gjort mycket som har försämrat situationen för USA och andra delar av världen. Listan över enorma snedsteg är lång, med det katastrofala Irak-kriget bara en av fläckarna. Nej, historieböckerna kommer inte att vara snälla mot Bush. Men beröm skall ges när det förtjänas, och faktum är att hans kamp mot aids i utvecklingsländer förtjänar världens respekt och tacksamhet. De 15 miljarder dollar över fem år som redan spenderats är en större hälsosatsning för fattiga länder än något annat land någonsin presterat. Det är värt att repetera för det låter rätt underligt: USA under Bush har satsat mer på hälsa i tredje världen än något annat land gjort genom historien. Och nu vill han alltså se en fördubbling av den satsningen över de kommande fem åren. Detta har knappt nämnts i svensk media, möjligtvis för att det stör bilden av Bush som en ensidig syndabock. Det är synd, för folk förtjänar att få se hela bilden, vilken inte är vacker men lite mer komplicerad än vad många vill ha den till.
Aids-programmet, som kallas PEPFAR (President's Emergency Plan for AIDS Relief), är inte perfekt. Bland annat fokuserar det lite för mycket på abstinens från sex utanför äktenskapet, istället för att förespråka kondomer, vilket har mer att göra med politisk ideologi än med verkligheten ute i länderna. Men man kan alltid bråka om detaljer. Vad som är viktigt är att programmet, i stort sett, fungerar. Det räddar massor med liv. Fråga bara Tatu Msangi och hennes dotter Faith.
Bild: Voice of America.

Varför USA behöver mer Al Jazeera och mindre CNN

Vad hände: CNN "rapporterade" häromdagen om en ny "smart shoppingvagn." Inslaget symboliserar, tyvärr, den desperata bristen i USA just nu på en bra nyhetskanal.
Analys: CNN:s inslag handlade alltså om en "smart shoppingvagn" som kommer att introduceras i amerikanska matbutiker om ett halvår. Vagnen har en elektronisk skärm som visar information om varje produkt som kunden scannar in -- priset, kaloriinnehåll och dylikt. Kunden kan också ladda ner sin inköpslista eller recept som visas på skärmen. Grundtanken med vagnen, som affärsidé, är dock att sälja reklam. Skärmen visar nämligen annonser -- inte heller vilka annonser som helst utan skräddarsydda enligt kundens köphistoria. Så CNN hade släpat in en vagn i studion där ankaret Kiran Chetry och "reportern" Veronica De La Cruz diskuterade den -- och närmast dräglade över den. (Se det drygt 2 minuter långa inslaget här.) De första orden ur De La Cruzs mun: "Är inte det här fantastiskt? Du vet, vad du ser här är framtidens shoppingvagn". Sedan fortsatte det i rask takt. Hon slängde ur sig fraser såsom "den senaste teknologin när det gäller shopping" och "mycket mycket enkel procedur". Ankaret ställde frågor som, "så du får också information om varje produkt medans du handlar?" Inslaget innehöll inte ett enda ord om huvudidéen med den här produkten, det vill säga att det är ännu ett sätt att nå konsumenter med reklam. MediaCart och Microsoft, de två företag som utvecklat vagnen, skulle inte kunna ha köpt bättre reklam för hur mycket pengar som helst. Inslaget var ungefär så långt ifrån seriös journalistik som man överhuvudtaget kan komma.
Då och då visar CNN glimtar av vad en anständig internationell nyhetskanal bör hålla på med. Dess miniserie "Planeten i fara" som sändes i USA i höstas, till exempel, var en imponerande granskning av viktiga ämnen såsom klimatförändringen och den illegala handeln av utrotningshotade djur. Reportrar som Christiane Amanpour är bra. Men tyvärr är det mest Britney och OJ och den senaste blondinen som blivit mördad på någon tropisk ö. Just nu är det mycket om presidentvalet, men det är mest om vem som leder och vem som attackerar vem, och mycket lite ingående om själva frågorna.
Det finns dock en internationell nyhetskanal som verkar hålla en konstant hög nivå: Al Jazeera English, den drygt ett år gamla engelskspråkiga versionen av den arabiska nyhetskanalen. Jag fick nöjet att se Al Jazeera English i höstas och tappade nästan hakan av att den var så bra. De sände bland annat en timmes lång intervju med FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, och ett kraftfullt inslag om översvämningarna som härjade i Afrika då. De har en stor stab av skickliga reportrar och ankare, inklusive gamle BBC-veteranen Sir David Frost. Men såg jag Al Jazeera i USA? Nej, jag såg det i Etiopien, där jag var på semester. I USA har nämligen inget större kabelnätverk ännu gått med på att sända Al Jazeera. (De som bor i staden Toledo, Ohio, kan se det men annars är det i stort sett omöjligt.) Varför det är så kan jag bara spekulera om, men visst har det mycket att göra med att Al Jazeeras moderkanal fick stämpeln i USA för några år sedan av att vara ett språkrör för fienden. Kabelnätverken vill således säkert inte ta risken. Det är synd för det nya Al Jazeera English (som har byråer i över 40 städer, inklusive i många av de fattigaste länderna) förtjänar att ses av amerikaner -- och amerikaner förtjänar att se Al Jazeera. Många många amerikaner törstar nämligen efter en gedigen nyhetskanal liksom denna. Jag hör folk klaga hela tiden på CNN, Fox News och de andra kanalerna. Det här landet har så otroligt många smarta personer och så mycket resurser, så en seriös nyhetskanal i USA som täcker hela världen på ett bra sätt borde egentligen vara en självklarhet.
Det är viktigare än någonsin nu för Amerika att ha en kanal med bra inslag från hela världen. Om USA, vars anseende sjunkit rejält de senaste åren, ska lyckas göra comeback på världscenen så måste det förstå hur världen fungerar, hur den håller på att förändras. Al Jazeera English måste göras tillgängligt i USA, för USA:s egen skull. Det är hög tid att amerikaner får se inslag som gör dem smartare, inte lismande inslag om smarta shoppingvagnar.
Bild: allthingscnn.blogspot.com

Konspirationsteorier: en frodande amerikansk tradition

Vad hände: USA har en lång och rik tradition när det gäller konspirationsteorier. Igår fick jag höra den senaste: Hillary Clintons seger över Barack Obama i förra veckans demokratiska primärval i New Hampshire var resultatet av valfusk iscensatt av republikaner. Republikaner är nämligen övertygade om att de kan vinna över Clinton i presidentvalet i november men att de knappast har en chans mot Obama. Således, sägs det, ägnar de sig åt valfusk för att få Clinton att vinna den demokratiska nomineringen.
Analys: Jag hörde den konspirationsteorien igår när jag åt lunch på mexikanska restaurangen Chipotle i Dupont Circle. Restaurangen var packad med folk och jag fick dela bord med en för mig okänd kvinna i femtioårsåldern. Med sig hade hon ett nummer av Newsweek, och tidningen låg uppslagen så att den visade en artikel om Hillary Clinton. Det fick oss att börja prata om presidentvalet -- om den tuffa kampen mellan Clinton och Obama och om vem som kan tänkas vinna bland republikanerna. Vid ett tillfälle lutade hon sig fram och spände blicken i mig. "You know something that's suspicious?" sa hon. "It looks like the Republicans cheated in New Hampshire to make Hillary win." Republikanerna fuskade i New Hampshire för att få Hillary att vinna? Jag frågade vad hon menade. Hon nämnde att alla opinionsundersökningar visade att Obama skulle vinna primärvalet i New Hampshire med en marginal över Clinton på mellan sju och 15 procentenheter. Istället vann Clinton, tre procentenheter över Obama. (Clintons sista minuten-comeback i New Hampshire är redan legendarisk. Kritik har haglat över opinionsundersökningar i allmänhet och "experterna" som till synes spådde så gravt fel.) Men, sade kvinnan och tuggade intensivt på sin kycklingburrito, kanske var det inte opinionsundersökningarna som hade fel -- kanske var det valresultatet som var fel? Republikanerna, menade hon, vill att Clinton ska vinna den demokratiska nomineringen. Det är enda chansen de kan vinna i november. Mot Obama har de ingen chans.
Det menade alltså hon. När jag kom hem sökte jag lite på internet. Det visade sig snabbt att det finns fler än den där kvinnan som misstänker att det begicks valfusk i New Hampshire förra veckan. Se till exempel den här artikeln, som påpekar att 81% av rösterna i New Hampshire räknades med hjälp av datoriserade maskiner; resten räknades för hand. Företaget som tillverkar maskinerna heter Diebold. Dess valmaskiner har varit inblandade i kontroversiella val förut, till exempel i Ohio och Florida 2004. Det påpekas bl.a. att Walden O'Dell, Diebolds chef fram till 2005, gav stora bidrag till President Bushs kampanj 2004 och skrev i ett kampanjbrev 2003 att han var "fast besluten att hjälpa Ohio leverera sina elektorsröster till presidenten." (Bush vann ju också mycket riktigt i Ohio i 2004; om John Kerry hade vunnit den delstaten hade han suttit i Vita Huset nu.) Men tillbaks till förra veckans val i New Hampshire, där Hillary Clinton mot alla förväntningar vann. Granskningar av valet visar att i de områden som använde Diebolds maskiner så vann Clinton över Obama med nästan 5%. Men i de områden som handräknade rösterna så vann Obama över Clinton med över 4%.
En slump?
Kan det ligga något i vad kvinnan på Chipotle och andra säger, att Clintons seger i New Hampshire var del av en republikansk komplott? Eller är det en paranoid fantasi, bara den senaste i en lång rad av mer eller mindre galna konspirationsteorier i Amerika?
Det är ju så att USA har en lång tradition av färggranna konspirationsteorier. Här är några av klassikerna:
*Ett UFO kraschlandade i Roswell, New Mexiko, 7 juli 1947. Amerikanska militären röjde undan spåren av utomjordingarna.
*NASA fejkade månlandningen.
*Marilyn Monroe mördades -- kanske av maffian, kanske av Kennedy-familjen.
*CIA låg bakom crack-epidemin på 1980-talet.
*Vita Huset låg bakom attacken 11 september 2001. Det tillät President Bush & Co. att roffa åt sig mer makt och att legitimera en invasion av Irak.
*Och så naturligtvis kungen av konspirationsteorier: vem som låg bakom mordet 1963 på President John F. Kennedy. Det var militär-industrin, eftersom de ville ha en president (Lyndon Johnson) som skulle trappa upp ett för dem mycket lönsamt krig i Vietnam. Nej, det var Kuba som låg bakom. Nej, det var maffian. Et cetera.
Konspirationsteorier finns i alla länder. I Sverige är väl den främsta den som ser diverse sammansvärjningar bakom mordet på Olof Palme. Här korsas förresten Sveriges och USA:s vägar eftersom en teori är att CIA låg bakom mordet på vår statsminister. Pakistan just nu är fullt av teorier om vem som mördade förre premiärministern Benazir Bhutto. Den populäraste konspirationsteorien där pekar på President Pervez Musharraf.
Men det är något med USA som gör att konspirationsteorier trivs extra bra här. Det har mycket att göra med den stora makt som alla vet att underrättelseorgan som CIA och National Security Agency har. Vi vet inte exakt vad de där departementen håller på med, men vi vet -- eller tror oss veta -- att de har stora resurser och en vilja att skrida över etiska gränser. USA har också en lång historia av ledare -- politiska såsom civila -- som mördats, från Abraham Lincoln till Dr. Martin Luther King Jr. och båda Kennedy-bröderna. Skandaler som Watergate och Iran-Kontra spär på tanken att mörka krafter härskar bakom ridåerna.
I de flesta fall, bör man rimligen anta, har konspirationsteorierna inte så mycket med verkligheten att göra utan mer med folks behov av att finna en förklaring på det oförklarliga. Att blanda in mörka sammansvärjande krafter ger också offret eller händelsen större betydelse. Så visst, nog landade Neil Armstrong på månen, och President Bush har gjort mycket men knappast låg han bakom attackerna på World Trade Center och Pentagon. Men man bör nog också anta -- rent statistiskt om inte annat -- att i den stora högen av konspirationsteorier finns det nog en och annan som stämmer. Skulle det kunna ligga något i vad den burritotuggande kvinnan på Chipotle sa?
Bild: ccrwebdesign.com

Recession runt hörnet?

Vad hände: USA sägs vara på väg mot en recession.
Analys: Jag besökte häromkvällen ett område i nordvästra Washington som heter Adams Morgan. För 15 år sedan var det nergånget där med mycket skräp på gatorna och rån om kvällarna. Men under sena 1990-talet började det svänga uppåt. Klädbutiker, etniska restauranger och mysiga kaféer som spelar mjukjazz öppnade. Området blev ett av stans populäraste. Jag flyttade dit 1999, hyrde en mörk källarlägenhet med en gammal unken gråblå matta som täckte samtliga rum inklusive köket och toaletten. Jag stod ut med "potatiskällaren", som jag kallade lägenheten, endast för att området var så charmigt. Under tiden såg jag bostadspriserna skjuta i höjden. Jag bodde där tills 2005. Vid det laget hade jag en sambo och en dotter, och ett barn till på väg, och vi behövde desperat mer plats. Drömmen var att stanna i området, att köpa eller hyra ett litet hus där. Men det hade vi omöjligt råd med. Så med en klump i halsen sade vi farväl till Adams Morgan och flyttade ut i förorten. Men häromkvällen var jag alltså tillbaks. Det såg ungefär likadant ut som jag mindes det, med ett undantag: fler hus hade nu till salu-skyltar uppsatta på sina framsidor. Jag hajade till när jag såg en man som höll på och fixa med en sådan där skylt. Han satte dit en extra liten skylt, vilken nämnde att priset på det här huset har nu sänkts, och inte bara en gång utan två gånger. Jag stannade till och tänkte precis slänga honom en liten vänlig kommentar om tuffa tider när han tittade på mig. Det var som om han läste mina tankar. Med ett litet leende sa han, "Times are tough. And they're getting tougher."
Han är långt ifrån den enda som menar att tiderna håller på att bli tuffare här i USA. Ett växande antal ekonomer och presidentvalskandidater varnar nu om att Amerika är på väg in i en recession. Den saggiga fastighetsmarknaden sägs vara ett av flera problem som kan leda till recesssion, vilket definieras som en krympning av ekonomin under minst sex månader.
Det senaste tecknet på att en recession håller på att torna upp sig var arbetsdepartementets rapport häromdagen som visade att färre jobb skapades i december och att arbetslösheten steg från 4.7% till 5%. Oroväckande är också flera bredare trender, såsom den stadigt växande statsskulden (nu 9,2 biljoner dollar, eller cirka 30.000 dollar per amerikan), det djupa handelsunderskottet och de höga oljepriserna. Lägg alltså även till problemen på fastighetsmarknaden, inklusive den så kallade subprimekrisen som tragiskt nog tvingat tusentals låginkomsttagare att överge sina hem.
Politiker, framförallt den handfull som tävlar om att bli USA:s nästa president, har plötsligt vaknat upp inför det växande ekonomiska hotet. Tonen under presidentvalskampanjen har förändrats märkvärt bara de senaste dagarna. Irak och det bredare kriget mot terrorn verkade länge vara de självklara toppämnena. Men nu har ekonomin tagit över, och om det inte sker en terroristattack på amerikansk mark eller om utomjordingar inte invaderar världen så kommer ekonomin nästan säkert att vara det primära ämnet för väljarna i november. En efter börjar kandidaterna nu att presentera förslag för vad staten bör göra. Åtgärder som diskuteras inkluderar skatterabatter, bättre bidrag till arbetslösa och hjälp till låginkomsttagare så de kan betala sina värmekostnader. Hillary Clinton, under ett kampanjstopp i Los Angeles i fredags, föreslog ett 70 miljarder dollar starkt paket för att stimulera ekonomin.
Traditionellt brukar åtgärder som att sänka räntan och skatter vara nog för att efter ett tag få den krassliga ekonomin på fötter igen. Men frågan är om det här är en gammal vanlig nergång på gång eller om vi nu ser början på något större som de gamla medicinerna inte kan rå på? De underliggande krafterna som tär på ekonomin den här gången är ju ovanligt djupgående.
Bör Sverige och resten av världen bry sig? Absolut, eftersom en recession i USA traditionellt sett drar med sig den globala ekonomin. Men kanske resten av världen är mer immun denna gång. Det menar i alla fall Världsbanken, som sa i en rapport häromdagen att snabbt växande marknader i länder som Kina och Indien står för en större andel av den globala efterfrågan nu och kan kanske därför hålla igång kommersen även om USA temporärt stänger igen plånboken. FN:s ekonomer var dock mer pessimistiska när de varnade förra veckan om att USA:s bolånemarknad och den svaga dollarn är ett stort hot mot den globala ekonomin.
Under senaste seklet har USA, enligt National Bureau of Economic Research, haft fyra recessioner som inträffat under samma år det varit presidentval -- 1920, 1932, 1960 and 1980. Partiet tillhörande den sittande presidenten förlorade samtliga fyra gånger. Det lovar alltså inte väl för republikanerna i november.
President Bush och kongressen kommer antagligen att försöka göra något snart, såsom att ge en rabatt på några hundra dollar till varje skattebetalare. Det gjorde de under senaste recessionen 2001. Bush har antytt att han kommer föreslå något under hans state of the union-tal i slutet av januari. Vilka mediciner som än skrivs ut så kommer de antagligen att vara för svaga, eftersom USA:s blödande budget inte har råd med speciellt mycket just nu. Och för många amerikaner, såsom husförsäljaren i Adams Morgan som tvingades sätta upp den där extra skylten, så kommer de nog för sent.
Bild: libcom.org

Ett litet ord med stor makt

Vad hände: Den pågående presidentvalskampanjen är, som kampanjer alltid är, proppfull av ord. Det är ett stormigt hav av löften, kritik, frågor och analyser. De senaste dagarna, inför det så viktiga primärvalet i New Hampshire idag, har dock ett individuellt litet ord flytit upp till ytan och fångat allas uppmärksamhet. Det ordet är change.
Analys: Innan valet i Iowa i torsdags var det en kandidat som oftare och tydligare än alla de andra pratade om förändring. Den kandidaten var Barack Obama. I flera månader har hans främsta budskap varit att Washingtons politiska kultur är förfallen och måste genomgå en fundamental förvandling, att inget mindre än Amerikas framtid hänger på det. I till synes varje tal, intervju och debatt så har han betonat vikten av change. De första orden som välkomnar besökare till hans kampanjs hemsida är Change We Can Believe In. Förändring, förändring, förändring -- det är hans mantra. Om man tittar på Obamas valprogram så ser man att den egentligen inte skiljer sig så mycket från det som hans främsta rival, Hillary Clinton, står för. Båda säger till exempel att de vill ansluta USA till ett internationellt klimatavtal. Båda stödjer högre skatter för rika och lägre skatter för medelklassen. Båda förespråkar universell hälsovård (även om deras metoder för hur landet bäst ska nå dit skiljer sig), och båda kräver mer investeringar i skolor och lärare. Visst, Obama och Clinton har en del olika åsikter. När det gäller utrikespolitik, till exempel, så menar Obama att USA borde engagera inte bara vänner utan även fiender, inklusive Iran och Venezuela, i dialog -- en position som Clinton har kritiserat honom för. Men i stort sett representerar båda dessa kandidater, samt flera andra kandidater såsom John Edwards och även Mike Huckabee, en stor förändring över den sittande presidenten, George W. Bush. Men det är Obama som har lyckats med det för honom ovärderliga: han har blivit symbolen för viljan till förändring. Clinton -- som bland annat har varit senator i sju år och innan dess en politiskt aktiv första dam i åtta år -- har igen och åter igen under den här kampanjen betonat sin långa erfarenhet. Vi lever i en allt farligare värld, påminner hon ofta Amerika om, och vi behöver mer än någonsin en president som är tested and ready. Hennes mantra har varit experience. Obama däremot har bara varit nationell senator i tre år. Dessförinnan var han senator i Illinois delstatsparlament och arbetade bland annat som advokat för mänskliga rättigheter. Hans Washington-erfarenhet är alltså liten även om hans livserfarenhet är stor. Det har han använt till sin fördel på ett remarkabelt sätt. Effektivare än någon annan har han alltså fört fram budskapet att det politiska klimatet i Washington -- där de två partierna mest grälar med varandra utan att få mycket gjort -- måste förändras radikalt och att han är personen som bäst kan genomföra det. Det är ett budskap vars tid verkar ha kommit. Amerikanska folket är nämligen på dåligt humör. De flesta anser att landet går åt fel håll, att ekonomin håller på att tanka, att President Bush inte sköter sitt jobb, att det är hög tid att ta hem trupperna från Irak, och att politikerna mest sitter i knäet på lobbyister med djupa fickor. Landet, som helhet, törstar efter omskapelse.
Obamas anspråk på förändring är såklart inte hans enda tillgång. Han artikulerar sig bra, är intelligent och intressant (har bland annat skrivit två bästsäljande böcker om sin uppväxt och livsfilosofi), har en lugn självtillit och utstrålar en känsla, till skillnad från så många andra politiker, att han verkligen bryr sig om och lyssnar på folk. Det är den här kombinationen av hans personliga egenskaper och envisa uppmaning till förändring som just nu tänder så många väljare här.
Att Obama blivit den som kommit att personifiera viljan till förändring blev kristallklart i torsdags när han övertygande vann valet bland demokraterna i Iowa. Omedelbart efter det hände något intressant. Nästan alla de andra kandidaterna började plötsligt prata om hur de representerar förändring. Det var som om ett ljus gick upp för dem och de såg vad väljarna skrivit på väggen, vilket är att i dagens klimat så är det politiskt självmord att representera etablissemanget. Så sedan i fredags så pratar Clinton om hur hon alltid stått för change. Hon är långt ifrån den enda som plötsligt omfamnar det ordet. Bland republikanerna hävdar nu till exempel Mitt Romney -- Massachusetts förre guvernör som stödjer President Bush i det mesta -- att han är den ende som kan genomföra förändring. Romney har spenderat miljontals med dollar av sin egen förmögenhet på kampanjen och hans förlust mot Mike Huckabee i Iowa var ett stort nederlag. När Romney nu försöker vara republikanernas Obama kan man nästan lukta desperationen. En tidning räknade hur många gånger under lördagens debatt i New Hampshire som kandidaterna nämnde ordet change: 90 gånger.
New Hampshires väljare röstar alltså idag. Det verkar just nu som om Obama, som fått en otrolig lyft från segern i Iowa, kommer att vinna lätt bland demokraterna.
Hillary Clinton kommer antagligen att fortsätta med sin nya taktik, att hävda att det är hon som bäst representerar förändring. Men det är antagligen för sent. Obama var den som axlade förändrings-manteln först och den verkar skräddarsydd för honom -- inte bara för det som står i hans valprogram, inte heller för att han vore landets första färgade president, men också för hans personliga karaktär och otvivelaktiga förmåga att inspirera.
Jag minns en annan amerikansk presidentkandidat som på sin tid pratade om change lika ofta och övertygande som Obama. Året var 1992. Hans namn var Bill Clinton. Vad är det skärande ljudet jag hör på avstånd? Är det Hillary som gnisslar tänderna över den bittra ironin?
Bild: Phoenixmasonry.org

En historisk dag

Vad hände: Barack Obama vann demokraternas val i Iowa igår. Hans segermarginal var större än väntat -- fick 38% av rösterna jämfört med John Edwards 30% och Hillary Clintons 29%. Hos republikanerna vann Mike Huckabee som fick 34% jämfört med Mitt Romneys 26% och Fred Thompsons 13%.
Analys: Tidningar och teve rapporterar frenetiskt om det här så det känns onödigt att tillägga alltför mycket. Det är mest att konstatera att det var en historisk dag. Första gången som en färgad man vunnit det så viktiga valet i Iowa. Nu riktas strålkastarljuset mot New Hampshire som håller primärval på tisdag. Oddsen ligger på Clinton där bland demokraterna och hon bör nog vinna i New Hampshire om hennes kampanj inte ska börja gripas av panik. Bland republikanerna är John McCain tippad att vinna New Hampshire. Han vann ju där år 2000 innan han förlorade nomineringen till George W. Bush och delstaten verkar redo att ge honom en chans till. Huckabee, Romney, McCain och Rudy Guiliani har alla fyra fortfarande ungefär lika stora chanser att vinna den republikanska nomineringen. Huckabee, en före detta baptistminister som inte tror på evolutionen, har antagligen minst chans av dem att vinna trots hans seger i Iowa -- han går hem i södern och i stora delar av middle America men är lite för out there för de flesta väljarna, alltså även republikanska väljare, i de största delstaterna såsom Kalifornien, Florida och New York. Fred Thompson kommer nog att hoppa av snart; han är den av kandidaterna som verkar tröttast och ha minst kul. (Att kampanja för president är både fysiskt och psykiskt en lång och tuff kamp och det är nästan nödvändigt att kandidaten faktiskt gillar själva processen, annars orkar man bara inte). McCain har länge varit uträknad men han har börjat komma igen i opinionsundersökningarna mycket tack vare att det går lite bättre i Irak nu. Om McCain vinner i New Hampshire blir han en kraft att räkna med. Hos demokraterna är John Edwards antagligen mer eller mindre utslagen, trots att han kom tvåa i Iowa vilket inte är någon skam. Han hade satsat allt på Iowa, hade mer eller mindre flyttat dit, och förlorade alltså med en rätt stor marginal kampen mot Obama att bli Den Främste Utmanaren Mot Hillary. Edwards kommer hänga med ett tag men i praktiken står det nu mellan Obama och Clinton. Det är värt att understrykas: Det står alltså mellan en kvinna och en färgad man att bli demokraternas kandidat till presidentvalet i november. Det har aldrig hänt förut. Just nu skrivs det historia.
Bild: ideagrove.com

Året som gick

Vad hände: Vad var de 10 viktigaste nyheterna i USA under 2007?
Analys: Jag röstar på följande, i ingen speciell ordning:
*Al Gores Nobel. Att den förre vicepresidenten vann Nobels fredspris, tillsammans med FN:s klimatpanel, för hans envisa kampanjande om att världen och framförallt USA måste göra något åt klimatförändringen sände ett starkt budskap till hans hemland. Nästa president, i alla fall om han eller hon är en demokrat eller om det är John McCain, kommer nästan säkert att ansluta USA till det internationella klimatavtal som ersätter Kyoto.
*Iran-rapporten. USA:s underrättelsetjänst rapporterade att Iran avslutade sitt kärnvapenprogram 2003. (Se blogg-inlägg från 5 dec.) Rapporten har gjort det politiskt närmast omöjligt för President Bush att attackera militära mål i Iran, vilket han övervägt.
*Bolånekrisen. Har skakat den amerikanska lånemarknaden, pressat ner dollarn ytterligare och framförallt gjort tusentals med låginkomstfamiljer hemlösa och desperata. Krisen är inte över ännu, och den kan bidraga till att USA under 2008 hamnar i recession.
*Virginia Tech-massakern. Seung-Hui Cho, en student med en lång historia av mentala problem, sköt ihjäl 32 och sårade många fler innan han begick självmord. Stod således för den värsta skolmassakern i USA:s historia. Den tragiska händelsen sade en hel del om landets vapenlagar och vapenkultur, men också något om etik i journalistik, hur skolor behandlar mentalsjuka studenter, och mer. Bidrog till att kongressen så nyligen som den 19 december godkände den första vapenlagen sedan 1994 genom att göra det svårare för mentalpatienter och dömda brottslingar att skaffa sig vapen.
*Basebolls dopningsskandal. Förre senatorn George Mitchell namngav i en rapport 50 basebollspelare, aktiva såsom pensionerade, som sägs ha dopat sig. En av dem: legendariske pitcharen Roger Clemens. Den största skandalen någonsin för USA:s näst största sport.
*Walter Reed-sjukhuset. Washington Post avslöjade i en serie grävande artiklar hur dåligt USA:s skadade krigsveteraner behandlades på det stora militärsjukhuset i Washington. Hittills har ett handfull ansvarigas huvuden rullat, och statens utredning fortsätter. Kan skaka om hela systemet för hälsovården av landets veteraner.
*Irak. Under största delen av 2007 så var sagan om Irak en mardrömslik historia om död och misär som bidragit mer än något annat till att USA och världen tappat förtroendet för President Bush. Men de senaste par månaderna har en vändning börjat urskönjats. Det rapporteras om hur USA:s truppförstärkning lett till bättre säkerhet och betydligt färre döda i Irak. Det är ingen slump att republikanske presidentkandidaten John McCain, som gjort sitt stöd av truppförstärkningen till en stor del av sin kampanj, plötsligt börjas ta på allvar efter att ha varit mer eller mindre uträknad.
*Dollarn. Raset för världens populäraste valuta kränker USA:s ära men kan vara den beska medicin som dess ekonomi och framförallt haltande exportmarknad behöver. (Se blogginlägg 13 dec.)
*"Sicko". Michael Moores senaste dokumentär visar hur USA:s hälsovårdssystem kidnappats av sjukförsäkringsbolagen och hur illa det kan gå för de många amerikaner som antingen inte har råd med sjukförsäkring eller som trodde att de var försäkrade men fick reda på när de drabbades av skada eller sjukdom att så var nu inte riktigt fallet. Men en film som en av de 10 viktigaste nyheterna? Ja, för den har bidragit starkt till att universell sjukförsäkring, länge ett tabuämne i amerikansk politik, nu är något som samtliga demokratiska presidentkandidater förespråkar.
*Hillary och Obama. Presidentvalet hålls i och för sig 2008, men 2007 var första året i USA:s historia då en kvinna och en färgad person blev seriösa presidentkandidater och till och med favorit-tippade. Dubbel historisk händelse.