Hägrar bättre USA-Kuba relationer efter Fidels farväl?

Vad hände: Raúl Castro blev igår utnämnd till Kubas nya president. Beslutet kom några dagar efter hans storebror Fidel meddelade att han avgick efter 49 år som landets legendariske comandante. Är det nya ledarskapet början på slutet för USA:s kontroversiella handels- och reseembargo mot Kuba?
Analys: Några omedelbara förändringar i USA:s tuffa embargo mot Kuba kommer inte att ske. President Bush och hans rådgivare var tydliga i sina budskap förra veckan efter Fidel meddelade att han avgår: USA har inte för avsikt att släppa på sanktionerna som är menade att isolera och försvaga Kubas regim.
USA:s trassliga förhållande med Kuba går nästan fem decennier tillbaks i tiden och kommer alltså inte att redas ut i första taget. Problemen mellan länderna startade strax efter
Fidel tog makten vid revolutionen 1959 och bland annat började förstatliga land och byggnader, inklusive de som ägdes av amerikaner. När Kuba sedan allierade sig med Sovjet och var villiga att husera Moskvas missiler som skulle riktas mot närliggande USA så var det definitivt slut på grannfriden. Varje amerikansk president sedan Ike Eisenhower (i Vita Huset 1953-1961) har försökt att stjälpa Fidel med olika metoder. Under John F. Kennedy planerade och stödde USA grisbuktsinvasionen 1961, där beväpnade exilkubaner försökte störta Fidel, vilket misslyckades katastrofalt och resulterade i att el comandante stärkte sin makt. CIA försökte i många år mörda honom, framförallt under 1960-talet, med alltifrån giftpiller till exploderande cigarrer. Sedan har vi alltså handels- och reseblockaden som USA först införde efter grisbuktsfiaskot. Meningen med sanktionerna har alltid varit att pressa och försvaga Kubas regim så att det till slut faller och kan ersättas av något mer demokratiskt, eller åtminstone något med en vänligare hållning till USA. Men nu har vi facit i hand och kan konstatera att embargot -- liksom grisbuktsinvasionen och CIA:s mordplaner -- misslyckades med att stjälpa Fidel. Nu när hans yngre bror tagit över kan det alltså vara en bra tid för USA att ta sig en ordentlig funderare på om det bör fortsätta med sanktionerna. Frågan är ju om inte embargot gör mer skada än nytta, både för USA och Kuba. Det strider till exempel mot amerikanares konstitutionella rätt till att resa. Det hindrar amerikaner från att ge kubaner stöd och idéer, och vice versa. Det försämrar ekonomin för vanliga, fattiga kubaner (till exempel bönder som vill exportera matprodukter) medans det har misslyckats med att rubba de styrande. Embargot kostar USA:s industri uppskattningsvis en miljard dollar om året i förlorade affärsmöjligheter. Det skadar också USA:s rykte på världsscenen. (År efter år röstar FN:s generalförsamling överväldigande för att fördöma USA:s Kuba-policy. Senast var i höstas då 184 länder, inklusive alla i Europa och syd-Amerika, fördömde embargot. USA fick stöd av tre länder, inklusive pålitlige partnern Israel.) Men samtidigt ska det sägas att det finns viss grund för sanktionerna, eller åtminstone för något slags starkt budskap till Kuba att vi inte gillar dem som styr. För trots det något romantiska skimmer som omger Kuba i till exempel Sverige så är det onekligen så att landets styrande förtjänar vårt förakt. Några snabba fakta om Kuba: Folket får inte lämna landet, det finns ingen pressfrihet, väldigt liten yrkesfrihet, homosexuella förföljs och politiska motståndare fängslas. Kuba är, kort sagt, en diktatur. Så på ett sätt är USA beundransvärt: det är det enda land som verkligen ställer sig upp och säger att det inte vill ha något att göra med en sådan föraktfull regim. USA gör alltså det på egen bekostnad, vilket strider mot den allmänna uppfattningen om att i USA är det bara dollarn som styr. Det största problemet med USA:s bojkott av Kuba är kanske att det inte är konsekvent med hur Amerika behandlar andra länder som är dåliga på mänskliga rättigheter. USA har till exempel inga problem med att köpa olja av Saudiarabien, ett land där kvinnor inte får köra bil och bestraffas hårt om de ertappas med att umgås med män som inte tillhör familjen. USA är alltså mycket selektiv i sin bestraffning av förkastliga regimer, vilket med stora steg närmar sig hyckleri. USA sanktionerar också Iran, Syrien, Sudan, Libyen och Nordkorea. Men Uncle Sam straffar ingen av dessa lika hårt som Kuba.
Vad USA bör göra nu är att sända en tydlig signal till Kuba att om det tar konkreta steg mot demokrati så kommer det att belönas av Amerika med gradvisa lyftningar av embargot och återställande av diplomatiska relationer.
Ingen av de tre amerikanska presidentkandidaterna med en realistisk chans att vinna -- Barack Obama, Hillary Clinton och John McCain -- har indikerat att de omedelbart skulle ändra USA:s policy gentemot Kuba när de sitter i Vita Huset. När Obama var senatorskandidat 2003 förespråkade han embargots lyftande, men han har mer nyligen tonat ner sina kommentarer -- antagligen för att han vet att presidentkandidater som vill vinna den så viktiga delstaten Florida, som myllrar av Castrohatande exilkubaner, måste stödja embargot.
Nyckeln till USA:s förhållande till Kuba i framtiden finns nog hos Raúl. Han har indikerat att han är något modernare och resonablare än Fidel. Han verkar villig att styra landet åt rätt håll. Frågan är bara hur långt och snabbt han är beredd att gå. Ganska kort och ganska långsamt är nog svaret, i alla fall så länge hans storebror lever. Fidel måste nog ligga i graven innan Raúl, eller Raúls efterträdare, vågar genomföra genuin reform. Först då kommer nog USA lyfta embargot och börja läka de gamla såren med sin karibiska granne. Men USA bör alltså redan nu stärka signalerna som det sänder till Kuba: förbättra de mänskliga rättigheterna i ert land och vi kommer att belöna er.
Bild: Reuters.

Är det USA:s öde att följa antika Rom?

Vad hände: Alla vet att det går dåligt för USA. Barack Obama, som har en god chans att bli landets nästa president, pratar ständigt om två saker: förändring och hopp. Hans budskap, som går hem hos så många just nu: Det finns hopp för gamle Uncle Sam så länge han tar sig en ordentlig titt i spegeln och konstaterar att han med tiden blivit en lite för övergödd, trött, skuldsatt och irriterad man med växande huvudvärk som i yngre dar var mycket populär men som på senare tid de gamla vännerna blivit alltmer otålig med -- det finns hopp om han konstaterar det och sedan bestämmer sig för att det är dags att ta sig i kragen och ändra på sig till det bättre, och sedan faktiskt gör det. Då är inte hopp blind optimism utan då kan det bli verklighet, enligt Obama. Har han rätt? Eller är det så som så många andra verkar anta, att det är Amerikas öde, liksom det var andra imperiers öde genom historien, att falla? Är USA:s dagar som imperium räknade?
Analys: Den som vill finna dåliga nyheter om USA har inga svårigheter. Landet är skuldsatt upp över öronen. Dollarn har dalat som en skottskadad fågel. (Så sent som igår sa New Yorks smarta borgmästare Michael Bloomberg att USA:s ekonomi alltmer börjar likna länders i tredje världen.) USA startade ett krig på mycket tveksom grund och har skött det på ett katastrofalt dåligt sätt, och således har det kostat en förmögenhet i liv, pengar och globalt anseende för USA. Staten misslyckades gravt med att hjälpa sina egna medborgare när katastrofen Katrina lade New Orleans i ruiner. Andra stora problem inkluderar det korrupta hälsovårdssystemet som är designat för att berika försäkringsbolagen genom att göra det svårt och dyrt för patienterna att få vård. (Michael Moores film "Sicko" visar tydligt tack vare gamla bandupptagningar i Vita Huset att det var President Richard Nixon som lade grunden till det nuvarande hälsovårdssystemet med just försäkringsbolagens profit i åtanke.) Klyftan mellan fattiga och rika har bara vidgats. Det är också psykologiskt; sedan landets ledare förklarade "krig mot terrorn" i september 2001 så har en institutionell rädsla och paranoia spridit sig; de värsta känslorna har lagt sig nu men kommer säkert svalla upp igen då nästa terrorattack inträffar på amerikansk mark, vilket nog bara är en tidsfråga.
Så brist på dåliga nyheter i USA finns det alltså inte. Från det skulle man rätt lätt kunna dra slutsatsen att USA, den gamle cowboyhjälten, nu med krökt rygg så sakta rider bort mot solnedgången. Nytt sekel, dags för nya supermakter att ta över: Kina, kanske Ryssland, möjligtvis ett nytt enigt Europa. USA är bara den senaste i en lång rad av imperier, från Ming-dynastin till antika Rom till brittiska imperiet. De har alla fallit, och varför skulle USA vara ett undantag? Det verkar vara en historiens naturlag att den som ligger på topp måste komma ner.
Det är i alla fall lätt att tänka så om man följer nyheterna, eller om man får tro till exempel Hollywood, som satsar alltmer på domedagsfilmer (där det alltid verkar som om Frihetsgudinnan förstörs eller begravs i vatten.)
Men det kanske inte är så dåligt ställt trots allt? Kanske fokuserar vi oss lite för mycket på det negativa? Som en man som bara ser sin gamla frus risiga hår och slappa bakdel och mer eller mindre glömt bort hennes vackra ögon och glada skratt. Visst har USA fortfarande flera goda sidor. De allra flesta amerikaner är ärliga och hårt arbetande och mest intresserade av att försörja sin familj. Det finns fortfarande otroligt många kreativa personer här som kommer fortsätta skapa trender som resten av världen följer. Universiteten pumpar ut drösvis med smarta studenter (tyvärr blir lite för många av dem advokater). Det är fortfarande från USA som de intressantaste nya företagen, som Google, och de coolaste nya produkterna, som iPod, kommer. Det är fortfarande från Amerika som de största globala trenderna, som till exempel Facebook-kulturen, härstammar. USA dominerar film, teve, böcker, musik och internet, vilket tillsammans omfattar det allra mesta av världens moderna kultur. Den globala ekonomin rör sig allt snabbare, blir alltmer avancerad, vilket gynnar USA till viss grad gentemot andra länder eftersom det har större erfarenhet med kapitalism. Kanske är det också så att andra länder är överskattade. Kanske är USA inte det enda landet som lider. Vad för slags supermakt kan Kina bli med en luft som folk knappt kan andas, ett språk som få icke-kineser förstår, och en auktoritär, censurisk stat? Europa har sina egna växande problem, till exempel det annalkande kulturkriget mellan västerländska värderingar och islamisk fundamentalism. Kanske är det inte bara USA som håller på att gå in i en svår motgångsperiod, kanske är det hela världen. USA har fortfarande många mycket starka kort i sin hand: det har en gedigen grundlag, en diversifierad kultur, en dynamisk ekonomi, ett öppet samhälle fylld av debatt och diskussion. Framförallt har amerikaner fortfarande tron på att saker och ting kan bli bättre. Optimism ligger djupt rotad i deras natur. Visst, optimismen är skakad dessa dagar, men den lever.
Vad USA behöver kanske mest just nu är en intelligent, välmenande men bestämd ledare som har förmågan att inspirera folket och ta landet i en ny och sundare riktning. Någon som kan hålla upp lyktan i mörkret och visa den just nu lite förvirrade Uncle Sam vägen. Det verkar möjligt, till och med sannolikt, att Amerika snart kommer att ha en sådan ledare. Det finns nog hopp trots allt.
Bild: Granitegrok.com

USA i psykologsoffan

Vad hände: I förrgår var det supertisdag. Det producerade ingen segrare, men det visade att stora delar av USA är redo för genuin förändring.
Analys: En liten händelse som ägde rum under supertisdagen symboliserar något stort som sker i USA just nu. Var och en av de fem presidentkandidaterna som fortfarande tror sig ha en chans att vinna höll tal sent på kvällen. Varje kandidat tackade sina supportrar, gratulerade rivalerna till deras delstatssegrar, nämnde sina favoritvalfrågor och uttryckte optimism om att just han eller hon kommer att hamna i Vita Huset. De tre republikanerna -- John McCain, Mitt Romney och Mike Huckabee -- fick alla applåder och jubel från sina respektive supportrar. Men någon riktig energi i luften hos någon av dem var inte uppenbar. Hillary Clinton fick en betydligt större respons. Hon talade kraftfullt om sin vision för framtiden, och supportrarna verkade uppriktigt entusiastiska. Sedan var det Barack Obamas tur, som var i sin hemstad Chicago. Bakom Obama, bland alla supportrarna, stod en kvinna som verkade vara i 40-årsåldern. Det var tydligt att hon rördes av varje ord som han yttrade. Hon skrattade åt hans skämt, nickade entusiastiskt när han pratade om ämnen som Irak-kriget och förnybar energi, pumpade näven i luften, hoppade och skrek. (Se en drygt minut långt klipp av talet här.) Men mest rörd verkade hon bli när Obama pratade i svepande, inspirerande termer -- om hur amerikaner är trötta på "gårdagens politik", hur landet törstar efter en ny riktning. Kvinnan blev mer och mer tagen ju mer Obama pratade, och till slut började hon gråta. Det gick inte att ta miste: Obama rörde något djupt inne i hennes själ.
Den där kvinnan är en rätt bra symbol för det här valet. Amerikaner, som brukar bli mer och blasé för varje val, är denna gång genuint engagerade. (Nå, det gäller i alla fall alltså de som stödjer demokraterna.) Många känner starkt att så mycket har gått fel de senaste åren, att landet nu står vid ett avgörande vägskäl och måste ändra kurs eller så är det snart för sent. Både Clinton och Obama, som båda två representerar förändring från status quo, inspirerar och engagerar amerikaner på ett sätt som sällan har skådats i val tidigare. Men om Clintons inspiration når långt så når Obamas längre. Faktum är att det är något speciellt med honom. Här på USA-Analys ägnar vi oss inte åt att "endorsa" kandidater eftersom vi försöker hålla oss, officiellt åtminstone, någorlunda objektiva. Istället konstaterar vi (okej, jag) bara att det existerar ett fenomen i USA just nu och det är att väldigt många amerikaner, ett växande antal varje dag, ser upp till Obama som en nästan Jesuslik figur. Räddaren i nöden. Oprah, som började kampanja för Obama i december (se blogginlägget 26 november), håller passionerade tal om att han är "the one" (med religiös underton) och att hon röstar på Obama "because he's brilliant! He's brilliant! He's brilliant!" Kvinnan som hörde Obamas supertisdags-tal var en aning mer fysiskt expressiv än de flesta av Obamas supportrar. Men det hon utan tvivel kände känner utan tvivel många andra. Många av Obamas mer svepande budskap -- att USA måste ta en helt ny väg, et cetera -- är ganska lika det vi hört från Clinton och tidigare kandidater som John Edwards. Hans budskap närmar sig ibland kliché; i alla fall skulle de låta klichéartade och kanske även direkt falska om de kom från många andra politiker. Men Obama har förmågan att det han säger verkar genuint. Han ger intrycket av att han till hundra procent menar vad han säger. Det är en kvalitet som Clinton, liksom många politiker, saknar. Vem vet om han i verkligheten är så ärlig ut i fingertopparna, men faktum är att många ser honom på det viset. Det har kanske lite att göra med hans uppriktiga utseende (den där lite för tunna kroppen och lite för utstickande öronen) samt hans lugna och trygga röst. Men till en mycket stor del tror jag att det handlar om hans budskap att ett nytt och bättre USA kräver uppoffring. Detta budskap är Obama i stort sett ensam om att framföra. Att skaka av sig oljeberoendet, se till att alla amerikaner har råd med sjukförsäkring, att verkligen börja läka Amerikas många djupa sår, menar han, requires sacrifice. Den senaste presidenten som menade att USA behövde uppoffra sig för att komma på bättre fötter var Jimmy Carter. Han bad till exempel nationen att sänka värmen i husen under oljekrisen på sena 1970-talet. Det var ett budskap som amerikanarna då inte var beredda att höra, så det bidrog snabbt till Carters minskade popularitet och sedermera fall. Efter Carter har samtliga presidenter och seriösa presidentkandidater undvikit att prata om behovet av uppoffring. Ett tydligt exempel kom efter terroristattackerna 11 september 2001. Bush meddelade folket att landet nu var i krig mot en ny fiende (terrorismen). Sedan gav han folket en uppmaning. Vad uppmanade han dem till efter att han meddelat dem att de nu låg i krig mot en ny och livsfarlig fiende? Uppmanade han dem till resonabel uppoffring, till exempel att de borde försöka begränsa sitt bensinbruk, vilket är kopplat till USA:s långa involvering i Mellanöstern? Nej, Bush uppmanade folket till att shoppa. Det bästa en patriotisk amerikan nu kunde göra, signalerade Vita Huset, var att gå ut och köpa en stadsjeep. Media hakade snabbt på. Många amerikaner är nu trötta på att behandlas på det sättet, trötta att tas för lata idioter, kanske trötta på att vara lata idioter. Många inser nu, efter flera decennier av blind överkonsumtion, att det är dags för lite uppoffring. De längtar efter ärlighet om vad som krävs för att styra HMS Amerika bort från det närmande isberget. Obama pratar dock inte bara på ett artikulerat sätt om uppoffring, men om hur uppoffring verkligen kan leda till en bättre värld. Han är lite grann en politisk version av Dr. Phil, dock med trevligare framhållning. Amerikanska folket spjärnade emot i många år men har nu satt sig i psykologsoffan och är beredd att höra lite klarspråk. Där får de nu höra att den nuvarande situationen är oacceptabel och måste förändras, att uppoffring är nödvändigt, och att om de tar i med hårdhandskarna och gör vad som krävs så väntar bättre tider. Det är ett budskap som allt större delar av Amerika, definitivt inklusive kvinnan som lyssnade på Obamas tal i tisdags, verkar välkomna.
Bild: Salon.com

Super gemenskap

Vad hände: Igår kväll var det Super Bowl, USA:s största sporthändelse.
Analys: Super Bowl, finalen på USA:s fotbollssäsong, är varje år det mest sedda programmet på amerikansk teve. "Super Bowl söndag" är, i praktiken, en nationell helgdag. Till skillnad från julen, som är till för barnen, och Thanksgiving, som är till för familjen, så är Super Bowl till för vännerna. Traditionen är att samla kompisarna och under några timmar sitta och skrika framför teven samt äta och dricka så mycket som är fysiskt möjligt. En studie av Snack Food Association (en lobbyinggrupp för godisindustrin) visade att amerikaner förväntades äta fem miljoner kilo potatischips igår. En undersökning av pizza.com fann att mer än hälften av de cirka 100 miljoner tittarna i USA planerade att äta pizza. För många tittare är det viktigaste dock varken själva matchen eller maten utan reklamsnuttarna. Många företag med djupa fickor introducerar nya reklaminslag under just Super Bowl för att göra extra starkt intryck. Den trenden började 1984 då nykomlingen Apple Macintosh presenterade sin numera legendariska attack mot "storebror" IBM. Det kostade igår i genomsnitt 2,7 miljoner dollar att köpa 30 sekunders tevetid, eller fem miljoner dollar för en minut. Några som öppnade plånboken var de gamla vanliga som Budweiser, McDonald's och Pepsi, den sistnämnda som hade den kanske bästa snutten under kvällen. Upp i rutan dök också presidentkandidaten Barack Obama som hamrade hem sitt tema om förändring. Han hade väl råd med det eftersom han samlat in 32 miljoner dollar i kampanjbidrag under januari, det mesta någon kandidat någonsin fått ihop under en månad. Hans Super Bowl-reklam hade perfekt tajming då det kom endast två dagar innan supertisdagens primärval då 24 delstater står på spel för honom och hans motståndare Hillary Clinton. Ett annat reklaminslag igår som fick en del att höja på ögonbrynen var för Coca-Cola. Stjärnorna i den reklamen var förre republikanske senatorn Bill Frist och demokratiske rådgivaren James Carville -- två politiska fiender som här blev vänner över Coke. Inslaget var rätt kul, men samtidigt kändes det en aning smaklöst att se en före detta senator, som tillika är doktor, använda sin position till att mot god betalning pracka på folket en läskprodukt.
I halvtidspausen spelade Tom Petty & The Heartbreakers. Ett gediget och säkert val efter 2004 års fiasko då Janet Jackson blottade bröstvårtan i en sekund, vilket ledde till en storm av moralpredikningar, inte minst från kongressen som skyndade sig med att höja avgifterna som tevekanalerna måste betala om de visar något "oanständigt."
Men vad som gör Super Bowl till ett genuint fenomen dessa dagar är att det är en av ett krympande antal kulturella händelser som hela landet tar del av gemensamt. Amerikaner brukade kunna prata gemensamt om sådan underhållning som till exempel vem som sköt JR, och fraser från Seinfeld som "yada yada yada" var något alla kände till. Det var inte så länge sedan som popkulturen hade, mer eller mindre, ett gemensamt språk. Så är det knappast idag, då folk hoppar mellan hundra tevekanaler, ett bottenlöst internet och iPods med tiotusen sånger. Nöjesutbudet har blivit enormt utspritt. Då folk tittar på, lyssnar på och läser allt mindre gemensamma saker så förloras också en viss gemenskap, den där sociala smörjoljan som är så välkommen i till exempel lunchrummen på arbetsplatserna. Super Bowl, kanske mer än något annat i USA just nu, representerar gammaldags gemenskap.
Just det, det var som sagt en fotbollsmatch igår också. Storfavoriten New England Patriots, som inte förlorat en match under säsongen, lyckades med konststycket att tappa ledningen med endast en minut kvar. New York Giants vann, 17-14.