Hägrar bättre USA-Kuba relationer efter Fidels farväl?

Vad hände: Raúl Castro blev igår utnämnd till Kubas nya president. Beslutet kom några dagar efter hans storebror Fidel meddelade att han avgick efter 49 år som landets legendariske comandante. Är det nya ledarskapet början på slutet för USA:s kontroversiella handels- och reseembargo mot Kuba?
Analys: Några omedelbara förändringar i USA:s tuffa embargo mot Kuba kommer inte att ske. President Bush och hans rådgivare var tydliga i sina budskap förra veckan efter Fidel meddelade att han avgår: USA har inte för avsikt att släppa på sanktionerna som är menade att isolera och försvaga Kubas regim.
USA:s trassliga förhållande med Kuba går nästan fem decennier tillbaks i tiden och kommer alltså inte att redas ut i första taget. Problemen mellan länderna startade strax efter
Fidel tog makten vid revolutionen 1959 och bland annat började förstatliga land och byggnader, inklusive de som ägdes av amerikaner. När Kuba sedan allierade sig med Sovjet och var villiga att husera Moskvas missiler som skulle riktas mot närliggande USA så var det definitivt slut på grannfriden. Varje amerikansk president sedan Ike Eisenhower (i Vita Huset 1953-1961) har försökt att stjälpa Fidel med olika metoder. Under John F. Kennedy planerade och stödde USA grisbuktsinvasionen 1961, där beväpnade exilkubaner försökte störta Fidel, vilket misslyckades katastrofalt och resulterade i att el comandante stärkte sin makt. CIA försökte i många år mörda honom, framförallt under 1960-talet, med alltifrån giftpiller till exploderande cigarrer. Sedan har vi alltså handels- och reseblockaden som USA först införde efter grisbuktsfiaskot. Meningen med sanktionerna har alltid varit att pressa och försvaga Kubas regim så att det till slut faller och kan ersättas av något mer demokratiskt, eller åtminstone något med en vänligare hållning till USA. Men nu har vi facit i hand och kan konstatera att embargot -- liksom grisbuktsinvasionen och CIA:s mordplaner -- misslyckades med att stjälpa Fidel. Nu när hans yngre bror tagit över kan det alltså vara en bra tid för USA att ta sig en ordentlig funderare på om det bör fortsätta med sanktionerna. Frågan är ju om inte embargot gör mer skada än nytta, både för USA och Kuba. Det strider till exempel mot amerikanares konstitutionella rätt till att resa. Det hindrar amerikaner från att ge kubaner stöd och idéer, och vice versa. Det försämrar ekonomin för vanliga, fattiga kubaner (till exempel bönder som vill exportera matprodukter) medans det har misslyckats med att rubba de styrande. Embargot kostar USA:s industri uppskattningsvis en miljard dollar om året i förlorade affärsmöjligheter. Det skadar också USA:s rykte på världsscenen. (År efter år röstar FN:s generalförsamling överväldigande för att fördöma USA:s Kuba-policy. Senast var i höstas då 184 länder, inklusive alla i Europa och syd-Amerika, fördömde embargot. USA fick stöd av tre länder, inklusive pålitlige partnern Israel.) Men samtidigt ska det sägas att det finns viss grund för sanktionerna, eller åtminstone för något slags starkt budskap till Kuba att vi inte gillar dem som styr. För trots det något romantiska skimmer som omger Kuba i till exempel Sverige så är det onekligen så att landets styrande förtjänar vårt förakt. Några snabba fakta om Kuba: Folket får inte lämna landet, det finns ingen pressfrihet, väldigt liten yrkesfrihet, homosexuella förföljs och politiska motståndare fängslas. Kuba är, kort sagt, en diktatur. Så på ett sätt är USA beundransvärt: det är det enda land som verkligen ställer sig upp och säger att det inte vill ha något att göra med en sådan föraktfull regim. USA gör alltså det på egen bekostnad, vilket strider mot den allmänna uppfattningen om att i USA är det bara dollarn som styr. Det största problemet med USA:s bojkott av Kuba är kanske att det inte är konsekvent med hur Amerika behandlar andra länder som är dåliga på mänskliga rättigheter. USA har till exempel inga problem med att köpa olja av Saudiarabien, ett land där kvinnor inte får köra bil och bestraffas hårt om de ertappas med att umgås med män som inte tillhör familjen. USA är alltså mycket selektiv i sin bestraffning av förkastliga regimer, vilket med stora steg närmar sig hyckleri. USA sanktionerar också Iran, Syrien, Sudan, Libyen och Nordkorea. Men Uncle Sam straffar ingen av dessa lika hårt som Kuba.
Vad USA bör göra nu är att sända en tydlig signal till Kuba att om det tar konkreta steg mot demokrati så kommer det att belönas av Amerika med gradvisa lyftningar av embargot och återställande av diplomatiska relationer.
Ingen av de tre amerikanska presidentkandidaterna med en realistisk chans att vinna -- Barack Obama, Hillary Clinton och John McCain -- har indikerat att de omedelbart skulle ändra USA:s policy gentemot Kuba när de sitter i Vita Huset. När Obama var senatorskandidat 2003 förespråkade han embargots lyftande, men han har mer nyligen tonat ner sina kommentarer -- antagligen för att han vet att presidentkandidater som vill vinna den så viktiga delstaten Florida, som myllrar av Castrohatande exilkubaner, måste stödja embargot.
Nyckeln till USA:s förhållande till Kuba i framtiden finns nog hos Raúl. Han har indikerat att han är något modernare och resonablare än Fidel. Han verkar villig att styra landet åt rätt håll. Frågan är bara hur långt och snabbt han är beredd att gå. Ganska kort och ganska långsamt är nog svaret, i alla fall så länge hans storebror lever. Fidel måste nog ligga i graven innan Raúl, eller Raúls efterträdare, vågar genomföra genuin reform. Först då kommer nog USA lyfta embargot och börja läka de gamla såren med sin karibiska granne. Men USA bör alltså redan nu stärka signalerna som det sänder till Kuba: förbättra de mänskliga rättigheterna i ert land och vi kommer att belöna er.
Bild: Reuters.