Är det USA:s öde att följa antika Rom?

Vad hände: Alla vet att det går dåligt för USA. Barack Obama, som har en god chans att bli landets nästa president, pratar ständigt om två saker: förändring och hopp. Hans budskap, som går hem hos så många just nu: Det finns hopp för gamle Uncle Sam så länge han tar sig en ordentlig titt i spegeln och konstaterar att han med tiden blivit en lite för övergödd, trött, skuldsatt och irriterad man med växande huvudvärk som i yngre dar var mycket populär men som på senare tid de gamla vännerna blivit alltmer otålig med -- det finns hopp om han konstaterar det och sedan bestämmer sig för att det är dags att ta sig i kragen och ändra på sig till det bättre, och sedan faktiskt gör det. Då är inte hopp blind optimism utan då kan det bli verklighet, enligt Obama. Har han rätt? Eller är det så som så många andra verkar anta, att det är Amerikas öde, liksom det var andra imperiers öde genom historien, att falla? Är USA:s dagar som imperium räknade?
Analys: Den som vill finna dåliga nyheter om USA har inga svårigheter. Landet är skuldsatt upp över öronen. Dollarn har dalat som en skottskadad fågel. (Så sent som igår sa New Yorks smarta borgmästare Michael Bloomberg att USA:s ekonomi alltmer börjar likna länders i tredje världen.) USA startade ett krig på mycket tveksom grund och har skött det på ett katastrofalt dåligt sätt, och således har det kostat en förmögenhet i liv, pengar och globalt anseende för USA. Staten misslyckades gravt med att hjälpa sina egna medborgare när katastrofen Katrina lade New Orleans i ruiner. Andra stora problem inkluderar det korrupta hälsovårdssystemet som är designat för att berika försäkringsbolagen genom att göra det svårt och dyrt för patienterna att få vård. (Michael Moores film "Sicko" visar tydligt tack vare gamla bandupptagningar i Vita Huset att det var President Richard Nixon som lade grunden till det nuvarande hälsovårdssystemet med just försäkringsbolagens profit i åtanke.) Klyftan mellan fattiga och rika har bara vidgats. Det är också psykologiskt; sedan landets ledare förklarade "krig mot terrorn" i september 2001 så har en institutionell rädsla och paranoia spridit sig; de värsta känslorna har lagt sig nu men kommer säkert svalla upp igen då nästa terrorattack inträffar på amerikansk mark, vilket nog bara är en tidsfråga.
Så brist på dåliga nyheter i USA finns det alltså inte. Från det skulle man rätt lätt kunna dra slutsatsen att USA, den gamle cowboyhjälten, nu med krökt rygg så sakta rider bort mot solnedgången. Nytt sekel, dags för nya supermakter att ta över: Kina, kanske Ryssland, möjligtvis ett nytt enigt Europa. USA är bara den senaste i en lång rad av imperier, från Ming-dynastin till antika Rom till brittiska imperiet. De har alla fallit, och varför skulle USA vara ett undantag? Det verkar vara en historiens naturlag att den som ligger på topp måste komma ner.
Det är i alla fall lätt att tänka så om man följer nyheterna, eller om man får tro till exempel Hollywood, som satsar alltmer på domedagsfilmer (där det alltid verkar som om Frihetsgudinnan förstörs eller begravs i vatten.)
Men det kanske inte är så dåligt ställt trots allt? Kanske fokuserar vi oss lite för mycket på det negativa? Som en man som bara ser sin gamla frus risiga hår och slappa bakdel och mer eller mindre glömt bort hennes vackra ögon och glada skratt. Visst har USA fortfarande flera goda sidor. De allra flesta amerikaner är ärliga och hårt arbetande och mest intresserade av att försörja sin familj. Det finns fortfarande otroligt många kreativa personer här som kommer fortsätta skapa trender som resten av världen följer. Universiteten pumpar ut drösvis med smarta studenter (tyvärr blir lite för många av dem advokater). Det är fortfarande från USA som de intressantaste nya företagen, som Google, och de coolaste nya produkterna, som iPod, kommer. Det är fortfarande från Amerika som de största globala trenderna, som till exempel Facebook-kulturen, härstammar. USA dominerar film, teve, böcker, musik och internet, vilket tillsammans omfattar det allra mesta av världens moderna kultur. Den globala ekonomin rör sig allt snabbare, blir alltmer avancerad, vilket gynnar USA till viss grad gentemot andra länder eftersom det har större erfarenhet med kapitalism. Kanske är det också så att andra länder är överskattade. Kanske är USA inte det enda landet som lider. Vad för slags supermakt kan Kina bli med en luft som folk knappt kan andas, ett språk som få icke-kineser förstår, och en auktoritär, censurisk stat? Europa har sina egna växande problem, till exempel det annalkande kulturkriget mellan västerländska värderingar och islamisk fundamentalism. Kanske är det inte bara USA som håller på att gå in i en svår motgångsperiod, kanske är det hela världen. USA har fortfarande många mycket starka kort i sin hand: det har en gedigen grundlag, en diversifierad kultur, en dynamisk ekonomi, ett öppet samhälle fylld av debatt och diskussion. Framförallt har amerikaner fortfarande tron på att saker och ting kan bli bättre. Optimism ligger djupt rotad i deras natur. Visst, optimismen är skakad dessa dagar, men den lever.
Vad USA behöver kanske mest just nu är en intelligent, välmenande men bestämd ledare som har förmågan att inspirera folket och ta landet i en ny och sundare riktning. Någon som kan hålla upp lyktan i mörkret och visa den just nu lite förvirrade Uncle Sam vägen. Det verkar möjligt, till och med sannolikt, att Amerika snart kommer att ha en sådan ledare. Det finns nog hopp trots allt.
Bild: Granitegrok.com