Ett litet ord med stor makt

Vad hände: Den pågående presidentvalskampanjen är, som kampanjer alltid är, proppfull av ord. Det är ett stormigt hav av löften, kritik, frågor och analyser. De senaste dagarna, inför det så viktiga primärvalet i New Hampshire idag, har dock ett individuellt litet ord flytit upp till ytan och fångat allas uppmärksamhet. Det ordet är change.
Analys: Innan valet i Iowa i torsdags var det en kandidat som oftare och tydligare än alla de andra pratade om förändring. Den kandidaten var Barack Obama. I flera månader har hans främsta budskap varit att Washingtons politiska kultur är förfallen och måste genomgå en fundamental förvandling, att inget mindre än Amerikas framtid hänger på det. I till synes varje tal, intervju och debatt så har han betonat vikten av change. De första orden som välkomnar besökare till hans kampanjs hemsida är Change We Can Believe In. Förändring, förändring, förändring -- det är hans mantra. Om man tittar på Obamas valprogram så ser man att den egentligen inte skiljer sig så mycket från det som hans främsta rival, Hillary Clinton, står för. Båda säger till exempel att de vill ansluta USA till ett internationellt klimatavtal. Båda stödjer högre skatter för rika och lägre skatter för medelklassen. Båda förespråkar universell hälsovård (även om deras metoder för hur landet bäst ska nå dit skiljer sig), och båda kräver mer investeringar i skolor och lärare. Visst, Obama och Clinton har en del olika åsikter. När det gäller utrikespolitik, till exempel, så menar Obama att USA borde engagera inte bara vänner utan även fiender, inklusive Iran och Venezuela, i dialog -- en position som Clinton har kritiserat honom för. Men i stort sett representerar båda dessa kandidater, samt flera andra kandidater såsom John Edwards och även Mike Huckabee, en stor förändring över den sittande presidenten, George W. Bush. Men det är Obama som har lyckats med det för honom ovärderliga: han har blivit symbolen för viljan till förändring. Clinton -- som bland annat har varit senator i sju år och innan dess en politiskt aktiv första dam i åtta år -- har igen och åter igen under den här kampanjen betonat sin långa erfarenhet. Vi lever i en allt farligare värld, påminner hon ofta Amerika om, och vi behöver mer än någonsin en president som är tested and ready. Hennes mantra har varit experience. Obama däremot har bara varit nationell senator i tre år. Dessförinnan var han senator i Illinois delstatsparlament och arbetade bland annat som advokat för mänskliga rättigheter. Hans Washington-erfarenhet är alltså liten även om hans livserfarenhet är stor. Det har han använt till sin fördel på ett remarkabelt sätt. Effektivare än någon annan har han alltså fört fram budskapet att det politiska klimatet i Washington -- där de två partierna mest grälar med varandra utan att få mycket gjort -- måste förändras radikalt och att han är personen som bäst kan genomföra det. Det är ett budskap vars tid verkar ha kommit. Amerikanska folket är nämligen på dåligt humör. De flesta anser att landet går åt fel håll, att ekonomin håller på att tanka, att President Bush inte sköter sitt jobb, att det är hög tid att ta hem trupperna från Irak, och att politikerna mest sitter i knäet på lobbyister med djupa fickor. Landet, som helhet, törstar efter omskapelse.
Obamas anspråk på förändring är såklart inte hans enda tillgång. Han artikulerar sig bra, är intelligent och intressant (har bland annat skrivit två bästsäljande böcker om sin uppväxt och livsfilosofi), har en lugn självtillit och utstrålar en känsla, till skillnad från så många andra politiker, att han verkligen bryr sig om och lyssnar på folk. Det är den här kombinationen av hans personliga egenskaper och envisa uppmaning till förändring som just nu tänder så många väljare här.
Att Obama blivit den som kommit att personifiera viljan till förändring blev kristallklart i torsdags när han övertygande vann valet bland demokraterna i Iowa. Omedelbart efter det hände något intressant. Nästan alla de andra kandidaterna började plötsligt prata om hur de representerar förändring. Det var som om ett ljus gick upp för dem och de såg vad väljarna skrivit på väggen, vilket är att i dagens klimat så är det politiskt självmord att representera etablissemanget. Så sedan i fredags så pratar Clinton om hur hon alltid stått för change. Hon är långt ifrån den enda som plötsligt omfamnar det ordet. Bland republikanerna hävdar nu till exempel Mitt Romney -- Massachusetts förre guvernör som stödjer President Bush i det mesta -- att han är den ende som kan genomföra förändring. Romney har spenderat miljontals med dollar av sin egen förmögenhet på kampanjen och hans förlust mot Mike Huckabee i Iowa var ett stort nederlag. När Romney nu försöker vara republikanernas Obama kan man nästan lukta desperationen. En tidning räknade hur många gånger under lördagens debatt i New Hampshire som kandidaterna nämnde ordet change: 90 gånger.
New Hampshires väljare röstar alltså idag. Det verkar just nu som om Obama, som fått en otrolig lyft från segern i Iowa, kommer att vinna lätt bland demokraterna.
Hillary Clinton kommer antagligen att fortsätta med sin nya taktik, att hävda att det är hon som bäst representerar förändring. Men det är antagligen för sent. Obama var den som axlade förändrings-manteln först och den verkar skräddarsydd för honom -- inte bara för det som står i hans valprogram, inte heller för att han vore landets första färgade president, men också för hans personliga karaktär och otvivelaktiga förmåga att inspirera.
Jag minns en annan amerikansk presidentkandidat som på sin tid pratade om change lika ofta och övertygande som Obama. Året var 1992. Hans namn var Bill Clinton. Vad är det skärande ljudet jag hör på avstånd? Är det Hillary som gnisslar tänderna över den bittra ironin?
Bild: Phoenixmasonry.org