Nattankar

Vad hände: Det var länge sedan jag bloggade. Jag tänkte först be om ursäkt för det, men så mindes jag att "never apologize" var del av Zeb Macahans och den här bloggens motto. Hursomhelst, mitt bloggande föll offer i några veckor för ett packat schema på arbets- och familjefronterna, för brist på tid och sömn. Dessutom lägger jag ner en del tid och energi nuförtiden på ett nytt projekt: vi har börjat förbereda oss så smått på att flytta till Sverige.
Analys: Vi siktar på att flytta till Stockholm i sommar. Detta efter nästan 18 år för mig i USA, och cirka sju år för Louise. För Louise, som är från Köpenhamn, var det ett lätt beslut. Hon har trivts bra i USA men har ändå aldrig känt sig riktigt hemma här. Trots att hon har många vänner runt Amerika och trots att hon trivs bra på sitt jobb inne i Washington så har hon aldrig tvekat om att hon/vi ska flytta tillbaks till Skandinavien. Stockholm är i och för sig inte Köpenhamn, men tanken är att det är nära nog. För mig har det inte varit lika lätt att mentalt acceptera tanken att vi kommer flytta ifrån USA. Jag tycker visserligen mycket bra om Stockholm, och ser fram emot att återförenas med familj och gamla vänner, men min rätt långa tid i USA har fått mig att känna en stark samhörighet med det här landet. Jag är inte en ensidig, blind USA-älskare. På en skala från 0 till 10, där 0 är att passionerat hata USA och 10 är att passionerat älska USA så hamnar jag de flesta dagar på 6 eller 7. Det finns en del viktiga saker med USA som jag tycker illa om. Till exempel, jag gillar inte dess våldsamma natur, vilket tar sig uttryck i det ständiga våldet på teve, det passionerade vapenägandet, dödsstraffet, den höga mordstatistiken, frekventa bombningar och invasioner av andra länder. Jag är heller ingen större fan av det politiska systemet, där det kostar otroliga summor pengar att vara en seriös kandidat, inte bara för Vita Huset men också för senaten och representanthuset, och där således politikerna är lika beroende av kampanjdonationer som junkies av crack. Det råder inget tvivel om att makthavarnas starka pengaberoende alltför ofta leder till lagar och regler som skulle sett annorlunda ut om oberoende sunt förnuft fått råda. Jag gillar inte hur grönområde efter grönområde försvinner och ersätts av motorvägar och superkedjor som Wal-Mart med parkeringsplatser stora som två fotbollsplaner. Det är blott tre exempel på viktiga aspekter på USA som jag inte finner speciellt beundransvärda. Men tack och lov finns det mycket mer av det som jag tycker om, eller till och med älskar, med USA. Jag gillar till exempel amerikanarnas naturliga vänlighet. De är enligt min erfarenhet ett mestadels snällt och öppet folk som snabbt visar värme och intresse för nya människor – en egenskap där de ligger före många andra länder. Jag tycker också om den höga standarden på nyhetstidningarna här. De är, överlag, mycket professionella, fulla av ambitiösa reportrar och garvade redaktörer med höga kvalitetskrav. Jag gillar amerikanska filmer. ”Hollywood-film” brukade vara ett hånfullt uttryck i Sverige, och jag misstänker att det är så till viss grad fortfarande. Men faktum är att de flesta filmer som griper oss och som många av oss bär med oss genom åren – vare sig det är Deer Hunter, Easy Rider, Hajen, American Beauty, Matrix, Rädda menige Ryan eller Juno – har sina rötter i Los Angeles. En annan positiv sak med USA är att de flesta är sportintresserade. Man kan prata basket, baseboll och amerikansk fotboll med de flesta, män som kvinnor, och det finns även en hel del som hänger med på snack om europeisk fotboll, hockey och tennis. Jag gillar att amerikanare gillar att grilla. (Barbeque-säsongen har precis börjat här i Washington-området och det går inte en kväll nu utan att grillos flyter fram bland träden och gungorna på baksidan från någon av grannarna.) Jag gillar amerikanarnas generositet. Visst, de betalar mindre i skatt, och amerikanska staten ger mindre i utvecklingshjälp än cirka 20 andra länder om man räknar procent av BNP (om man räknar absoluta belopp ger USA dock mest.) Så lagstiftad, påtvingad generositet är inte den största här, men istället ges det väldigt mycket på individuell, mer informell nivå. Amerikanare ger antagligen i högre grad än någon annan befolkning till olika organisationer eller till sin kyrka. Jag vågar nog påstå följande: hemlösa i Sverige har ett större skyddsnät än hemlösa i USA, men hemlösa i USA får nog mer pengar i handen och fler vänliga leenden från förbipasserande än hemlösa i Sverige. När USA satte män på månen så spelade astronauterna golf där uppe. Vilket säger något om USA:s karaktär, även om jag inte är helt säker på vad. Hursomhelst: jag gillar det. Nå, klockan har hunnit bli över 1 om natten här. Om knappt sex timmar ska jag upp för att få småtjejerna klara till dagis och för att sedan arbeta. Så jag sätter punkt här, tills vidare.
Bild: Robert Mapplethorpe: American Flag, 1977